Ales Bjaljatski fyller 60 år i fängelse

Av Paulina Kluge, tf verksamhetschef Östgruppen

På söndag den 25 september fyller min vän Ales Bjaljatski 60 år. Han är ordförande i den belarusiska människorättsorganisationen Vjasna och har arbetat som människorättsförsvarare i över 25 år. Sin födelsedag kommer han att få tillbringa bakom galler, gripen för sitt viktiga arbete för mänskliga rättigheter.

Jag lärde känna Ales under en resa till Minsk för mer än 20 år sedan. Under några dagar diskuterade vi mänskliga rättigheter och utbytte erfarenheter. Bland annat fick jag följa med och övervaka en manifestation till minne av kärnkraftskatastrofen 1986, den så kallade Tjernobylmarschen, som hålls den 26 april varje år. Det var läskigt att gå med i demonstrationståget men jag kände mig trygg tillsammans med Ales och hans kollegor. De pekade och berättade medan vi följde folkmassan på lite lagom avstånd (vi var ju där för att observera, inte delta aktivt), och visste precis var polis brukade stå för att slå till och gripa folk. Just den här gången gick det bra och demonstrationståget fick fortsätta framåt i långsam takt.

Men något väcktes inom mig. Jag har alltid beundrat människor som kämpar för det de tror på och brinner för trots att de utsätter sig själva för fara. Någon dag senare fick jag följa med till en rättegång och se hur jurister från Vjasna bevakade det som hände i domstolen. Jag hade sedan tidigare följt Ryssland och situationen där, men nu vaknade även mitt intresse för Belarus.

Under åren som gått har jag träffat Ales och hans kollegor många gånger och jag har med stor förskräckelse följt de senaste årens förtryck av det belarusiska civilsamhället. De folkliga protesterna efter presidentvalet i augusti 2020 triggade igång någonting (troligtvis rädsla) hos diktator Aleksandr Lukasjenka och han såg med Putins tysta stöd till att de fredliga demonstranterna slogs ner allt mer brutalt. Från att under en tid ha anat vind i seglen och börjat tro på ett nytt friare Belarus slogs de framtidsdrömmarna sönder på ett väldigt konkret sätt och landet har idag 1335 politiska fångar, en helt groteskt hög siffra.

Jag känner flera av dessa fångar personligen, och känner förstås till och har träffat många fler av dem utan att ha en personlig relation till dem. Jag lider med dem och känner oro och ilska över deras öden. Och extra jobbigt känns det när debatten om dem och vad som hände och fortfarande sker i Belarus blir allt mer tyst. Det är väl inte så att omvärlden håller på att glömma bort Belarus och dessa 1335 modiga människor?

Jag förstår att det är lätt att se åt annat håll. Rysslands fruktansvärda krig mot Ukraina slukar energi och förtjänar vårt fokus, och det måste ta slut nu. Och Lukasjenka har ju tydligt visat att han är på Putins sida och därmed också medskyldig till det hemska kriget. Det är lätt att tänka att alla belarusier och ryssar är onda och på angriparens sida, och att de därmed får skylla sig själva. Men man kan inte dra alla människor över en kam. Människorättsförsvarare som kämpat i motvind för att skydda andra människors rättigheter, oberoende journalister som kritiskt granskat det som skett och rapporterat om det, vanliga människor som gått ut på gatorna och protesterat, kanske hängt upp den förbjudna vit-röd-vita flaggan i ett fönster, eller tvätt i just de färgerna, eller burit vita eller röda klädesplagg. Är inte de värda att försvara? Det är ju krafter som de som behövs i det framtida Belarus. Vi får inte lämna dem i sticket nu när de sitter instängda och riskerar mångåriga fängelsestraff.

Ales och Paulina i Stockholm då Ales mottog priset från Right Livelihood Award.

Jag vill återkomma till Ales. Jag träffade honom senast i november 2020 då han var i Stockholm för att ta emot Right Livelihood Award (också kallat det alternativa Nobelpriset) som han och Vjasna tilldelades för sitt gedigna människorättsarbete. Trots Coronapandemin vågade han sig till Stockholm för att ta emot priset. Jag frågade honom om han inte var rädd för att vara kvar i Belarus och för att bli gripen, men Ales hade inga planer på att lämna landet. Han ville stanna där och kämpa för ett fritt och demokratiskt Belarus som respekterar mänskliga rättigheter. Det var hans kall och det höll han fast vid.

Den 14 juli 2021 greps Ales och flera av hans kollegor i Vjasna i en stor räd mot civilsamhället, men framför allt mot deras egen organisation. Några av kollegorna släpptes efter 72 timmar men Ales och Valjantsin Stepanovitj (vice ordförande) och Vladzimir Labkovitj (jurist) blev kvar. De riskerar nu att dömas till långa fängelsestraff i rättegångar som pågår bakom lyckta dörrar.

Parallellt med allt det här pågår försök att bilda ny regering i Sverige. Jag får ont i magen när jag tänker på att flera av de partier som nu med stor sannolikhet kommer att styra Sverige de kommande åren vill sänka biståndet rejält. Vad händer då med Ales och hans kollegor? Eller med de modiga journalister som sitter inlåsta bara för att de gjort sitt jobb och velat visa omvärlden vad som skedde efter presidentvalet 2020? Ska de sitta instängda och förtvina i glömska?

Vi kan och får inte vända dem ryggen nu. Tvärtom måste vi och omvärlden visa allt vårt stöd till de positiva krafter som fortfarande vågar och vill verka under så svåra omständigheter. För trots att Ales och sex av hans kollegor i Vjasna sitter fängslade just nu så finns det en massa modiga människorättsförsvarare kvar där ute som är beredda att kämpa vidare för ett fritt och demokratiskt Belarus. Det är vår moraliska skyldighet att fortsätta stötta dem. Vårt stöd ger också energi till de som sitter inspärrade. De behöver veta att vi inte har glömt bort dem och att deras kamp fortsätter.

Det är inte första gången som Ales befinner sig i fängelse. Även sin 50-årsdag tvingades han tillbringa bakom galler. Jag träffade honom i Vilnius i juni 2014, precis en vecka efter att han plötsligt släppts i förtid efter några tuffa år i fängelse. Han var smal och tärd, håret var avrakat och han hade åldrats en hel del under sin fängelsevistelse. Men glädjen, omtanken om andra och viljan att fortsätta sitt viktiga människorättsarbete genomsyrade allt han sa. Det tog inte lång tid innan Ales fortsatte sin kamp för människorättsfrågor i Belarus. För det är sådan han är, min vän Ales.

Natallja Satsunkevytj som sitter i Vjasnas tillfälliga råd (som bildades efter att Ales, Valjantsin och Vladzimir greps i juli 2021) citerade Ales när hon var i Stockholm på Östgruppens Östdagar i november 2021:

”Så länge det finns en endaste medlem i Vjasna som befinner sig i frihet så kommer vi att fortsätta arbetet för mänskliga rättigheter i Belarus.”

Jag anser att vi har en moralisk skyldighet att hjälpa dem med denna svåra uppgift.

Nu ska jag skriva ett kort till min vän Ales och gratulera honom på 60-årsdagen. För även om han tvingas fira den i fångenskap så behöver han att få veta att vi inte har glömt bort honom och att det kommer bättre tider. Och då ska vi fira tillsammans med honom.

__ __ __

Gör som Paulina och skriv till Ales eller någon av de andra politiska fångarna i Belarus! Du kan göra det via Solidarity Postcards Atelier. Du kan även stötta de politiska fångarna i Belarus genom att dela detta inlägg, följa Vjasnas viktiga arbete, och stödja Östgruppens arbete med att uppmärksamma mänskliga rättigheter i Belarus. Bli gärna medlem i Östgruppen och gör vår röst starkare.

Solidaritetsaktion för #FreeViasna under Östgruppens Östdagar 2021

Vill du engagera dig för Vjasna? Följ och delta i kampanjen #FreeViasna.

Östgruppen har vid flera tillfällen uppmärksammat Vjasnas arbete:

Fem frågor till Natalija Satsunkevitj från Vjasna

Hur började ditt människorättsengagemang? Natallja Satsunkevytj

Solidaritetskväll för Belarus

Belarus: Ett civilsamhälle i spillror

Politiska fångar Belarus

Längtan efter förändring