Demonstration i Solidaritet med Ukraina. Foto: Östgruppen

En månad av mörker. Och ljus.

Idag är det en månad sedan Ryssland inledde sitt fullskaliga krig mot Ukraina. Fler än 3,5 miljoner människor, till övervägande del kvinnor och barn, har flytt landet. Antalet dödsoffer är svårt att uppskatta men det handlar lågt räknat om fler än tiotusen dödade soldater och enligt FN:s uppgifter om cirka tusen bekräftade civila dödsoffer. Därtill skall alla skadade läggas. Liksom den oerhörda förödelse som följt i den ryska krigsmaktens spår. Städer som Charkiv och Mariupol håller på att jämnas med marken. Många andra städer är delvis raserade. Situationen för civilbefolkningen i de krigsdrabbade delarna är mycket svår. Mariupol beskrivs som ett helvete på jorden. Det är en fruktansvärd tragedi och den berör oss alla.

En grupp krigsherrar i Kreml har tagit hela världen som gisslan. Ukraina bombas sönder medan världen tvingas se på. Putin har aktiverat sin kärnvapenarsenal och samtidigt förklarat att priset för de länder som blandar sig i konflikten kommer att bli mycket högt. ”Konfliktlösning” genom så kallad ”nukleär de-eskalering” är sedan några år tillbaka ett begrepp i rådande rysk militär doktrin. I korthet går den ut på att få motståndaren att vika sig genom att sätta in taktiska kärnvapen. Ingen vet hur långt Putin är redo att gå, och få är redo att under dessa omständigheter pröva gränsen – vilket förstås är en central del av den ryska strategin.

Vi får inte glömma att även den ryska befolkningen är gisslan i detta. Den statliga ryska propagandan, i kombination med släckta oberoende medier, massgripanden och skärpta lagar har lamslagit de inre krafter som skulle kunna bromsa utvecklingen. En stor del av de ryssar som nu stödjer kriget har den ljugande och krigshetsande ryska statstelevisionen som främsta informationskälla. Det är ingen ursäkt, men ett faktum. Den del av det ryska samhället som ser och förstår vad som händer är förtvivlande över de fruktansvärda brott som begås i deras namn. Många modiga människor protesterar på olika sätt mot kriget men ännu fler är skrämda till passivitet och har svårt att se hur de skall kunna bromsa utvecklingen. Det kan såklart vända, i takt med att dödstalen i Ukraina stiger kommer fler att våga trotsa rädslan och vid en kritisk punkt kan det bli till massdemonstrationer liknande dem vi såg i Belarus hösten 2020. Men det är dessvärre ingenting vi kan räkna med.

Hur man skall se på det personliga ansvaret för medborgare i ett auktoritärt system är en viktig men svår fråga. Även frågan om ett kollektivt ansvar är viktig att diskutera, men det är inte rimligt att döma hela det ryska folket som ansvarigt, och särskilt inte nu. Vi behöver hålla dörrar öppna och erbjuda dem som öppnar ögonen en väg ut. Och vi behöver fortsätta stödja och gjuta mod i landets goda krafter som nu befinner sig på randen till avgrunden. Det går att kombinera sanktioner och strypt finansiering av krigföringen med fortsatt stöd till dessa grupper. Vi får inte svika dem som under stora personliga uppoffringar kämpat mot denna utveckling. De ryska krigsbrotten i Syrien borde ha varit en väckarklocka för oss alla och de flesta av dem som har undersökt förbrytelserna där har själva varit ryssar.

Det kan idag också vara värt att påminna om att den landsomfattande attack som Ryssland inledde för en månad sedan har en längre historia. Kriget började redan för 8 år sedan med en folkrättsvidrig annektering av Krym – mitt under pågående vinter-Olympiad i Sotji. Kort därefter inledde väpnade ryskstödda rebeller krigshandlingar i Ukrainas östra delar och utropade de så kallade folkrepublikerna i Luhansk och Donetsk. Utöver de regelrätta striderna, som var mest intensiva under krigets inledande fas, med fler än tiotusen dödsoffer och över en miljon internflyktingar, så har Ryssland sedan dess bedrivit ett hänsynslöst och cyniskt propagandakrig med målet att genom en blandning av halvsanningar och regelrätta lögner driva på inre motsättningar och söndra det ukrainska samhällsbygget efter Euromajdan.

Propagandan är ett farlig gift och vi ser de skrämmande effekterna av den nu när Kreml med Putin i spetsen har lyckats manipulera till sig stöd för sina brott från stora delar av sin egen befolkning. Dynamiken i den propagandastyrda världsbilden är samtidigt komplex och full av motsättningar. Det är inte tillräckligt att visa upp sanna bilder från kriget, eller att peka på fakta som kan tyckas ovedersägliga. En djup skepsis mot allt som talar emot de sanktionerade teserna är en av propagandan effekter. Och även om propagandan genomskådas så lyckas den så tvivel om sanningshalten i andra avsändares påståenden. Alternativa förklaringar, hur rimliga de än må vara, har svårt att få fäste.

Putin har inte gått på sin egen propaganda. Om han själv hade trott på de lögner som Kreml formulerar så skulle han inte ha behövt attackera oberoende medier och alternativa digitala kommunikationsmedel på det vis som han har gjort. I takt med att lögnen skruvas upp måste de budbärare som kan avslöja dem begränsas. Putin använder sin egen befolkning som en bricka i det hänsynslösa spel han bedriver och har uppenbarligen en god känsla för hur han skall få med sig den inhemska opinionen.

Kreml har däremot helt misslyckats med att förstå dynamiken i Ukraina. I botten ligger förmodligen en överdriven tilltro till den ryska propagandans effektivitet där, i kombination med en övertygelse om att det motstånd som fanns skulle vika när flyg och artilleri slagit ut militär kapacitet och paraden av pansarvagnar rullade in. Putins önskan att framstå som djärv, hänsynslös och våghalsig – redo att riskera allt för att genomföra det som ingen trodde var möjligt, spelar säkert också in. Han trodde kanske inte att Östra Ukrainas krigsplågade befolkning skulle välkomna en rysk militär ockupation, men han anade kanske inte heller att motståndet skulle bli så starkt som det blev.

Nu när lögnen har blivit total och dessutom utdragen i tid ökar insatserna. När planen om en snabb operation misslyckades så sattes också den grundläggande kalkylen ur spel. Den tillfälliga ”militära operationen” har blivit till ett utdraget krig och i längden kommer lögnerna knappast gå att dölja ens för den hårt styrda ryska allmänheten. Samtidigt har insatsen för dem som har låtit sig förföras av den inhemska propagandan också stigit i motsvarande grad. Fallhöjden är nu så hög att verkligheten har blivit svår att ta in. Det kommer sannolikt att ta decennier av bearbetning för att lösa de trauman som både krig och lögner skapat. Och ännu är det såklart för tidigt att veta om och när vi kommer till en punkt då processen ens kan inledas.

Världen har tveklöst vaknat för sent. Samtidigt är det svårt att se hur ett uppvaknande skulle ha kunnat ske tidigare. Under de senaste tiotal åren så har demokratiska institutioner och värden urholkats och motsättningar i världens demokratier tilltagit. Högerextrema grupperingar i Europa och USA har vuxit sig starkare – understödda av det Kreml som nu låtsas bekämpa extremnationalister. Har det funnits några globala frågor, med klimatkrisen som ett möjligt undantag, som världen har kunnat sluta upp kring? Om inte, hur kan vi då förvänta oss att det skulle ha gått att uppamma någon enighet innan detta fruktansvärda och för inte alls länge sedan, för de allra flesta, otänkbara, blev ett faktum?

Hade Kreml lyckats bättre med sitt uppsåt så hade världen idag kunnat stå splittrad. Den globala kris som hela världssamfundet nu står inför måste definitivt följas av självrannsakan, men vi bör samtidigt känna en tacksamhet över att enigheten och fördömandena mot de ryska krigshandlingarna nu, och inte bara i den demokratiska världen, är i det närmaste total. Alternativet hade varit fruktansvärt. Den utbredda enigheten ingjuter också hopp hos Ukrainas hårt prövade folk, liksom hos alla oss andra som står vid deras sida.

Att hela världens blickar är riktade mot Ukraina kan också påverka utvecklingen på ett konkret plan. Världen kan följa utvecklingen i realtid och de krigsbrott som begås kan löpande dokumenteras. Det samlade materialet kommer underlätta ansvarsutkrävande. För de ansvariga kommer att behöva stå till svars för de brott som begås, förr eller senare. Makthavarna i Kreml inser förhoppningsvis det och så länge kriget inte går deras väg kan den insikten ha en dämpande effekt på krigshandlingarna.

Motiven bakom kriget är ännu höljda i dunkel, men klart är att de är tydligt färgade av nostalgiska drömmar, imperialistiska reflexer, stormaktsambitioner, revanschlystnad och rädslor hos Putin och Rysslands politiska elit. Eftersom Ryssland inte på ett kollektivt plan har bearbetat sin historia finner vissa av dessa sentiment ännu resonans hos delar av folket. Det kanske också bör påpekas att elitens rädslor nog inte är så mycket betingade av ett ”expanderande NATO” som av de impulser ett välmående demokratiskt Ukraina, orienterat mot väst, kan ge Rysslands egen befolkning. Nu får Ukraina betala priset för dessa samlade grumliga föreställningar.

Vi ser det lidande som Ukrainas befolkning genomgår. Vi ser också den solidaritet, det mod och den medmänsklighet gentemot varandra som ukrainare visar prov på, mitt i denna svåra prövning. Vi tycker oss också se att de flesta ukrainare, mitt i detta brinnande krig, är klarsynta och förstår dynamiken bakom det som sker på den ryska sidan av gränsen. Det spiller inte över till ett generaliserat hat mot alla ryssar. Inte än i alla fall.

Även i Europa har reaktionerna präglats av solidaritet och medmänsklighet. Vissa undrar var all denna förståelse fanns när Syrien stod i brand? Det är en berättigad fråga men återigen, tänk om reaktionen nu hade varit den motsatta. Vilket mörker! Att kriget plötsligt har krupit under huden på oss beror på att det kommit så nära, men det hjälper oss förhoppningsvis samtidigt att bättre förstå det lidande som människor i mer avlägsna krigsdrabbade delar av världen genomgår. Allt detta sammantaget ger alla oss i världen som känner med Ukraina hopp och tilltro till framtiden, mitt i detta mörker.

Slava Ukraini.