JON FRIDHOLM. De fredliga protesterna mot söndagens riggade presidentval i Belarus fortsätter. Regimen har försökt stävja dem med utstuderat våldsamma massgripanden, strypt bandbredd, blockerade sociala medier och riktade attacker mot oberoende journalister. Människor är chockade och utmattade, men beslutsamheten verkar snarast ha ökat.
Statliga medier har i vanlig ordning parallellt försökt smutskasta de protesterande genom att utmåla dem som huliganer, koordinerade och finansierade av fientliga krafter. I filmklipp på statliga nyhetsbyrån BelTA visas gripna med tatuerade svastikor och ungdomar som bygger barrikader och talar om molotovcocktails. Det verkar iscensatt.
En förmodligen autentisk suddig filmsnutt på samma sida skall visa våld mot poliser och exponera demonstranternas fega koordinatörer. Det är bara det att våldsinslagen aldrig riktigt träder fram, trots många pedagogiska röda pilar och inringningar. Klippet får knappast avsedd effekt. Finns det verkligen inget mer att visa upp än så?
Samtidigt cirkulerar otaliga filmupptagningar som med all tänkbar tydlighet visar säkerhetsstyrkornas samvetslösa brutalitet. De misshandlar och förnedrar öppet de fredliga medborgare de egentligen har till uppgift att skydda. Det är meningen att alla skall se. För att de skall skrämmas tillbaka till undergivenhet.
Eller rättare sagt, det är meningen att alla som befinner sig där i protesternas närhet, att alla som har vågat sig ut på gatorna istället för att sitta hemma och ta del av TV-nyheternas redigerade verklighet skall se och förstå vad som väntar dem, om de inte tänker om. Att misshandeln fotograferas och filmas är däremot inte önskvärt. Därför släcker man nätet och ger sig på journalister. Beslagtar och förstör kameror, minneskort och mobiltelefoner. Skjuter dem med gummikulor.
De statliga journalister som gjort sig till verktyg för propagandan har sannerligen ingen lätt uppgift. Flera av dem har nu också lämnat sina jobb. Men det vore cyniskt att tro att det främst beror på att arbetet har blivit för svårt. Många människor inom administrationen är tveklöst också upprörda över de senaste dagarnas statligt sanktionerade våld, som nått nya dimensioner i ett redan härdat land.
Jo, vi har även sett klipp med demonstranter som ger sig på säkerhetsstyrkor, men då är det fritagningar av personer som de bepansrade OMON-styrkorna är i full färd med att misshandla det har handlat om. Några molotovcocktails har också kastats, men eftersom säkerhetstjänsten opererar med provokatörer för att grumla bilden av demonstranternas uppsåt råder osäkerhet om avsändaren.
Faktum är att protesterna allteftersom har antagit en allt tydligare fredlig karaktär. Många är skrämda, upprörda och chockade över vad de bevittnat och manifestationer som samlat tusentals vitklädda kvinnor med blommor i hand och med främsta budskapet att våldet måste upphöra har tågat genom landets städer de senaste dagarna. Det är mycket starka och tydliga manifestationer och att svara med att sätta in OMON-styrkornas svarta batongpatruller är inte ett reellt alternativ här.
Parallellt har strejker utlysts på flera av landets stora statliga arbetsplatser. Till en början var det en aning trevande men nu verkar det ha tagit fart och stora skaror arbetare på ett tiotal viktiga industrier har anslutit sig till den nationella strejken. Lukasjenka är uppenbart pressad och under en sittning med presidentadministrationen idag, där han började med att irriterat kommentera ryktena om att han skulle ha flytt landet, var det också främst strejkerna som låg i fokus för anförandet.
Regimen har sedan igår trappat ned repressionen, och gjort vissa eftergifter i hopp om att lugna ner situationen och parera dagens samråd mellan EU:s utrikesministrar, med nya riktade sanktioner på dagordningen. Inrikesministeriet har förklarat att gripna demonstranter idag skulle släppas men mitt på dagen idag var det ännu bara en liten del av de ca 7000 gripna som hade försatts på fri fot.
Inrikesminister Jurij Karajev har också offentligt bett om någon slags ursäkt för våldsamheterna, men ursäkten var egentligen bara riktad till dem som misshandlats eller gripits för att de råkat befinna sig på fel plats vid fel tid. De drabbade som faktiskt gett sig ut på gator och torg för att protestera mot valfusket verkar han inte känna någon som helst sympati med. Och han verkar samtidigt ha full förståelse för säkerhetsstyrkornas agerande.
Med frigivningarna som inleddes igår började dessutom vittnesmål om tortyrliknande förhållandena i landets häkten att cirkulera. 30 personer har trängts in i celler gjorda för 4. Alla kan inte sitta eller sova samtidigt, det får man göra i omgångar. Hot, förnedring och misshandel verkar ha varit mer regel än undantag och många har under sina 2-3 dygn i arresten knappt fått något att äta eller dricka. Sanitetsartiklar har ofta saknats helt.
Det spekuleras i om beslutet att släppa gripna demonstranter egentligen har att göra med platsbristen på landets slutna institutioner. Kanske behöver man helt enkelt frigöra utrymme för nya gripanden? Att säkerhetsstyrkorna backat undan är dessutom ingen garanti för att det inte handlar om mer än en kortare vilopaus, för återhämtning, umgänge med familjen, omgruppering och nya våldsamma tillslag.
Centrala valkommissionen presenterade idag även det officiella valresultatet. Det innehåller inga nyheter. Att Lukashenka är pressad och förmodligen håller på att skrämma bort den krympande skara sympatisörer han har kvar betyder inte att han kommer att flytta på sig frivilligt. Än är det för tidigt att dra några slutsatser. Det kan vara långt kvar innan de belarusiska folket slutligen blir kvitt sin tyrann, och ännu längre innan de får möjlighet att faktiskt välja sin president i fria och rättvisa val. Till dess är vi i omvärlden skyldiga att stötta de demokratiska krafterna i Belarus på alla sätt vi kan. EU har en viktig uppgift här, och det kom nyss besked att man idag faktiskt enats om att införa nya sanktioner. Ännu är det oklart hur de kommer att utformas. Det är i alla fall en bra början.