Ingen ”von oben”-skildring från Laurén

LARS-ERIK ÖLLER. Anna-Lena Lauréns första bok De är inte kloka de där ryssarna – ögonblicksbilder från Moskva (2008) öppnade ett nytt sätt att se på Ryssland och dess folk, med betoning på det senare. Hon har hela tiden bott som utrikeskorrespondent i Moskva och Sankt Petersburg. Hennes böcker skiljer sig markant från allt det man läser om landet. För hon är själv som en av folket, har stor umgängeskrets, verkar att älska att bo i Ryssland, just för att det är så utmanande. Mycket bygger på intervjuer, lite som Svetlana Aleksijevitj.

Så är det även med Sammetsdiktaturen – motstånd och medlöpare i dagens Ryssland som gavs ut av Norsteds förra året.

Men hon har det inte lätt. När hon beställer simlektioner för sin dotter hamnar hon i ett virrvarr av konstiga, sinsemellan motsägelsefulla  svar på sina frågor. Det verkar som om människorna hade tappat sin förmåga att föra ett vettigt samtal, svara på frågor och försöka förstå, än mindre hjälpa. Allt som säges skall underförstås. En vattenkran som har en blå prick ger varmvattnet, den röda ger kallt. 

Regimen låtsas vara en demokrati, men alla genomskådar lögnen. Varför detta spel för gallerierna undrar Laurén? Eller som hon skriver: man försöker vara lite demokratisk, men det är lika lätt som att försöka vara lite gravid.

Hon ger ett skojigt exempel på hur man titt som tätt använder ordet njet. Det är inte bara en vanlig negation. Det kan betyda nästan vad som helst. Till exempel användas för att sätta folk på plats om de ber om något. Ibland kan konversationen bli helt obegriplig. Enkla vardagliga saker blir komplicerade. Det här är ett arv från sovjetväldet som byggde på terror och på att var och en skulle bara försöka värna om sig själv genom att stänga ut sig från ett samtal, i synnerhet med en utlänning. Man kan inte lita på någon, allra minst på myndigheterna. Man blir påmind om Orwells “doublespeak”.

Putin är en produkt av det gamla KGB, som fortfarande i folkmun kallas tjekister. Säkerhetspolisen (läs osäkerhets-) bara byter namn då och då, men inte ens det har man gjort i diktaturens Belarus. Husgudarna är lögn, våld, makt, stöld. 

Det jag mest gillar med Laurén är att hon så bra genomskådar den ruttna grundstrukturen i det dagliga liv hon lever med sin dotter. Ingen “von oben”-skildring! Kremls agerande sammanfattar hon i Hjalmar Söderbergs ord: Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå avskydd och föraktad. Men grunden är förstås ohållbar.

Det är inte svårt att hitta avskyvärda medlöpare och likgiltiga, fega och relativiserande människor. “Så gör ju alla!” Men samtidigt uttrycker hon sin djupa beundran för dem som står upp för sanning, rättvisa och mänsklighet, trots att de riskerar att bli offentligt nedsvärtade av makten, mista sitt jobb, hamna i fängelse eller bli mördade. Kanske för att de demonstrerar mot dumpning av Moskvas avfall på sina marker. 

Jag vill själv tillägga: Anna-Lena Laurén uppvisar också det modet. Sanningssägare är som känt tacksamma måltavlor för Putins torpeder och kalsongförgiftare.

Boken är ett internationellt bidrag till förståelsen av Ryssland och borde översättas.