Ingusjiens bästa inväntar sin dom

LIZA ALEXANDROVA-ZORINA. I Ryssland pågår för fullt en politisk repression som det nästan inte talas om. Inte för att det händer långt ifrån Moskva. Utan därför att det utspelas i Nordkaukasien. De oppositionella, både liberalerna och vänstern, ser på denna region – patriarkal, huvudsakligen islamisk och orolig – med fördomsfulla ögon. Även de utländska journalister som annars rapporterar om protester i Ryssland tiger av någon anledning om just dessa händelser.

I den lilla muslimska republiken Ingusjien genomfördes förra våren och hösten innan massprotester som ledde till den lokala presidentens avgång, som utlöste en våg av förföljelse och som fortfarande skakar Kaukasien. Protesterna följde på den gränsöverenskommelse som hade undertecknats av Ingusjiens president Jevkurov och Tjetjeniens president Kadyrov. En del av kommunen Sunzja i Ingusjien övergick till Tjetjenien. Protesterna var först riktade mot överlämnandet av mark, sedan mot korruption och mot Jevkurov personligen. Att behålla marken lyckades man inte med men republikens ledare, som hade styrt sedan elva år, fick man alltså att avgå.

Bolotnajaprocessen har varit den mest omtalade och omfattande under Putins hela tid vid makten. Mer än trettio personer dömdes och fick upp till fyra års fängelse, medan många oppositionella flydde från Ryssland. Om processen har publicerats ett enormt antal artiklar, analyser och böcker. 

Figuranterna i höstens så kallade Moskvaprocess var 32 till antalet. Många har dömts till fängelse – som längst i fem år – och några har flytt utomlands. Om dessa skrev både ryska och utländska journalister mycket och varje anhållen stod i fokus för människorättsförsvararnas uppmärksamhet. Köerna till så kallade enmansprotester var långa, det genomfördes flashmobs, författades officiella skrivelser och uttalanden – ja, till och med ett öppet brev undertecknat av Stephen Fry, Herta Müller och en hel hög utländska politiker och kulturpersonligheter.

Ingusjienprocessen är inte mindre omfattande. Hittills har 44 personer utretts för brott och 22 hunnit dömas, än så länge till kortare straff. I republiken pågår ständiga husrannsakningar, anhållanden och förhör av protestdeltagarna. Journalisten Izabella Jevlojeva som rapporterade om protesterna och människorättsförsvararen Magomed Mutsolgov har flytt förföljelsen till Europa. Brottsutredarna har en lista över hundrafemtio mötesdeltagarare som närsomhelst kan ställas till svars. Till de drabbade av denna process bör man även räkna journalisten Rasjid Majsigov, som också hade rapporterat om protesterna. Först hotades han, sedan planterade man narkotika på honom och torterade med elchocker fram ett erkännande. Han tillbringade lång tid i häkte men är nu försatt i husarrest.

I februari-mars 2020, ett år efter det sista protestmötet, anhölls ytterligare tolv personer. Nio av dem har anklagats för våld mot poliser.

Efter protesterna avskedades också 17 poliser. Till skillnad från nationalgardet, Rosgvardija, som jagade bort demonstranterna – och som består av personal från andra regioner – så utgörs polisen av ingusjer. De vägrade att delta i det våldsamma skingrandet och försökte övertala folk att ge sig av frivilligt, varför de nu utreds för brottet att inte ha utfört sina order.

Det finns nog ingen annan rysk region där gränsfrågan är så känslig som i Ingusjien. År 1944, på Stalins order, deporterades ingusjerna tillsammans med tjetjenerna till Kazachstan och deras mark delades mellan grannarna. Efter att man återvänt 1957 återbördades inte all denna mark. Sovjetunionens sönderfall följdes 1992 av en väpnad konflikt med det angränsande Ossetien om en sådan kommun, där osseterna på sin sida hade den ryska armén. (Den grymhet med vilken man då förfor mot ingusjerna berodde på att man försökte dra in den tjetjenske separatistledaren Dzochar Dudajev i konflikten, vilket dock misslyckades.) Marken som är kvar i Ossetien betraktas än i dag av ingusjerna som tillfälligt ockuperad. Och nu skar man alltså bort ytterligare land till förmån för Tjetjenien, och gjorde Rysslands allra minsta region ännu mindre. Många menar också att Kadyrov tänker använda den obegränsade makt han tilldelats av Putin för att svälja hela grannrepubliken.

Protesterna började alltså 4 oktober 2018 med ett mångtusenhövdat möte, som fortlöpte dygnet runt, i Ingusjiens huvudstad Magas. Efter några dagar fick man mötestillstånd av myndigheterna. Under loppet av två månader ägde flera sådana protestmöten rum och det viktigaste slagordet var: ”Land, land, och åter land.” Protesterna ledde ingenvart, och den nya gränsen bekräftades av Rysslands konstitutionsdomstol.

27 mars 2019 fortsatte de ingusjiska protesterna. Men då protesterade man inte bara mot gränsöverenskommelsen, utan krävde även regeringens avgång. Liksom protesterna i Moskva utlöstes av att oberoende kandidater inte fick ställa upp i valet till stadsfullmäktige, men i själva verket var riktade mot korruption och maktfullkomlighet, så övergick den ingusjiska upprördheten över marköverlämnandet i ett ställningstagande mot korruption. Det var också då en konfrontation med polisen ägde rum. Om man nu kan kalla det en konfrontation när poliser rustade till tänderna skingrar obeväpnade människor, varav en del började kasta stolar och kravallstaket på dem.

Redan innan anhållandena började hade 317 personer fällts enligt lagen om icke-tillståndsgivna demonstrationer och fått böta mellan tio och tjugo tusen rubel (femtonhundra till tretusen kronor). I Ingusjien är det mycket pengar, en fjärdedel av arbetstagarna har månadslöner lägre än tiotusen. Omkring hundra aktivister utsattes också för förföljelse i form av husrannsakningar, förhör och gripanden. En del avskedades från sina arbeten.

I Moskva kan man i samband med protester göra angenäma bekantskaper i polisbussar och på polisstationer. Där hamnar alltid de mest intressanta, bildade och engagerade. Så är det även i Ingusjien. Sju personer som hade pekats ut som protesternas ledare anklagades först för att ha anstiftat våld mot ordningsmakten, men i januari 2020 ställdes de inför en ny anklagelse: organisering av och deltagande i ett extremistiskt sällskap.

De är:

Barach Tjemurzijev, som i tio år arbetat vid Sankt Petersburgs statliga universitet för ekonomi och finanser. Han utforskade korruption och stöld av budgetmedel inom den ingusjiska regeringen.

Musa Malsagov, ordförande i den ingusjiska avdelningen av Röda korset. Han har ägnat trettio år av sitt liv åt hjälparbete.

Malsag Uzjachov, 67 år, ordförande i Rådet för Ingusjiens tejper. Tejprådet är – om man översätter det till modernt språk – en samhällspolitisk organisation med representanter för Ingusjiens mest ansedda släkter.

Achmed Barachojev, 65 år, medlem i tejprådet och känd religiös figur. (Både Barachojev och Uzjachov har allvarliga hälsoproblem som förvärrats i häktet där de inte får nödvändig vård.)

Ismail Nalgijev, journalist, bloggare och aktivist. Han genomförde enmansprotester till stöd för de häktade och hamnade sedan själv bland dessa.

Zarifa Sautijeva, forskare och vicedirektör vid Memorialmuseet ägnat deportationen av ingusjerna 1944. När man i häktet tog ett handstilsprov skrev hon en dikt av Mandelstam och tillade: ”Jag hoppas att jag inte slutar som Mandelstam.”

Bagaudin Chautijev, ordförande i det ingusjiska Ungdomsrådet.

Ytterligare en aktivist, Achmed Pogorov, tidigare Ingusjiens inrikesminister och upphovsman till antikorruptionsutredningar, är efterlyst på federal nivå och gömmer sig någonstans i republiken. I sin sista video på Youtube hade han och Tjemurzijev berättat om ett av presidentens korruptionsupplägg. En månad senare hamnade de bland ”kravallernas organisatörer”. Pogorovs 93-årige far Sarazhudin Pogorov, som genomlevt både folkdeportationen och kriget med Nordossetien, har nu fått sitt hem husrannsakat fjorton gånger. Män iförda balaklava och beväpnade till tänderna anlände med militärfordon, omringade huset, stängde av tre omkringliggande gator, och körde ut hela familjen ur huset får några timmar. 93-åringen deltog själv i alla protestmötena. ”Benen bär inte”, säger han, ”och hälsan är borta, men för att protestera gick jag ändå. För jag måste vara med mitt folk.”

Sommaren 2019 började några aktivister att hjälpa de frihetsberövade i Ingusjienprocessen. De samlade pengar, skickade paket till häktet, och stödde de anhöriga som stod utan sina försörjare. Så bildades gruppen Neotlozjka, ”De som inte skjuter upp”, som var var tionde dag levererade mat och annat till de politiska fångarna. Bland aktivisterna fanns företrädare för de mest olika yrken – läkare, småföretagare, kulturarbetare – och huvudsamordnare var Aza Chaluchajeva, hårfrisörska med en pytteliten salong.

Volontärgruppen existerade tills det lokala Centret för motverkande av extremism – en polisiär avdelning – började intressera sig för aktivisterna. När jag anlände till Ingusjien för att göra en film om volontärerna mötte polisen mig redan på perrongen. Efter några dagar kallades jag och Neotlozjka-aktivisterna till förhör. Det ingusjiska Centret för motverkande av extremism är en olycksbådande plats, känd för tortyr och förnedring. Vanligen döljer de federala myndigheterna vad som pågår bakom dess höga murar men en av cheferna var så grym att han tillsammans med sina medhjälpare blev dömd för tortyr.

Under förhöret försökte utredaren få var och en av oss att erkänna att vi ingick i Neotlozjka, fastän detta inte är mer än en volontärgrupp. Centret sökte tecken på extremism i att några människor hjälper frihetsberövade med mat, kläder och stödbrev. Gruppen Neotlozjka tvingades att lösa upp sig själv eftersom alla dess aktivister riskerade att bli nya figuranter i Ingusjienprocessen. Varje verksamhet förbunden med hjälp åt politiska fångar kan sorteras under extremismparagrafen och allt stöd till de ingusjiska aktivisterna kan stämplas som ”medhjälp”.

Ingusjien är en av Rysslands fattigaste regioner. Armodet och förfallet är förskräckligt, de federala polismyndigheterna är fullkomligt kriminella och byråkraterna som förskingrar budgeten åtnjuter total straffrihet. Korruptionen här börjar på den allra högsta nivån: federala makthavare stjäl mellan fem och tio procent av de medel som skickas till regionen. Plundringen fortsätter sedan hos de lokala myndigheterna. Och den slutar med ett endemiskt mutande för allt – skolexamina, sjukvård, anställningar.

Metoderna på den högre nivån är slående i sin enkelhet och fräckhet. Man bildar exempelvis något jordbruksföretag som med garantier från republikens regering erhåller ett statligt lån, varpå det går i konkurs. Lånet, varav inte en kopek har använts till de uppgivna målen, avskrivs. Eller så tecknar regeringen avtal med ett företag (ägt av en lojal klan) om byggande av bostäder för föräldralösa eller flyktingar. Företaget erhåller en enorm summa pengar men bygger antingen ingenting eller stjäl så mycket av pengarna att husen börjar förfalla redan innan människor hunnit flytta in i dem. Återigen, något ansvar utkrävs inte. Jevkurov har offentligt sagt att alla ingusjer som flydde från de tjetjenska krigen har fått bostäder. Men jag har sett flyktingar som fortfarande är inhysta hos släktingar eller hyr i andra hand, och enligt lokala aktivister är dessa två och ett halvt tusen till antalet. Och detta tjugofem år efter att det första Tjetjenienkriget började.

Här är en typisk historia, en av hundratals. 2013 byggde man i Ingusjien den största mjölfabriken i Ryssland. Detta med fem miljarder rubel (760 miljoner kronor) från den statliga lantbruksbanken, Rosselchosbank, som man hävdade var privata investeringar. På byggnaden hängde man Putins porträtt, man höll en högtidlig öppningsceremoni och skickade pressreleaser till federala medier. Femtonhundra arbetstillfällen utlovades. men under hela fabrikens existenstid var det bara dess vakter som fick jobb där. Nu står den ute på ett fält som ett monument över den ryska korruptionen. Och jordbrukarna, som odlar säd, klagar över att de tvingas sälja den direkt från åkern till spritfabrikerna för en spottstyver, eftersom det inte finns någonstans att förvara och mala den.

Ibland måste man visserligen redovisa vad man gör inför Moskva. Lokala läkare berättade hur hälsoministeriet öppnade ett nytt kardiologiskt centrum. Innan en kommitté från huvudstaden anlände tömde man republiksjukhusets mottagningsavdelning på patienter och hängde upp en skylt där det stod Kardiologiskt centrum. Sedan öppnade man verkligen ett sådant centrum på ett annat ställe, i en särskilt uppförd tvåvåningsbyggnad, dit man förde sängar, nattygsbord och gammal obsolet utrustning, och hängde upp den tidigare använda skylten. För allt detta – i huvudsak utrustningen som alltså var gratis – påstod man sig ha förbrukat 46 miljoner budgetrubel (sju miljoner kronor). Samtidigt klagar de lokala läkarna på avsaknad av de allra enklaste och nödvändigaste mediciner.

Det finns ingen sfär där korruptionen inte har ätit sig in som ett rostangrepp. Ingusjiens president Jevkurov blev till och med exkommunicerad ur det muslimska samfundet på grund av att insamlade pengar och andra medel som skulle gå till byggandet av en huvudmoské i republiken hade förskingrats.

Så det är inte underligt att korruptionstemat hördes på protestmötena redan från början. Och det är heller inte underligt att Jevkurov offentligt gav order om att protesterande måste sättas i fängelse.

En av hans ministrar förklarade för mig, samtidigt som han firade Kurban Bajram på ett egenartat sätt – med vodka och kvinnor på innergården till sitt hotell – varför människor gått ut och protesterat.

– Det är ett gäng korrupta, de fick betalt.

– Betalt av vem?

– Väst, kanske? Vem annars betalar för att människor i Ryssland ska protestera? Vem är det som behöver destabilisera? Vem gillar inte att Putin, Vladimir Vladimirovitj, har gjort Ryssland starkt? Det är de som betalar.

Juristerna som försvarar de anklagade ställer mörka prognoser. I Ingusjien är allt som i Moskva, bara värre. Jevkurov avgick visserligen formellt förra sommaren – under trycket av korruptionsanklagelserna – men han är kvar vid makten som Rysslands vice försvarsminister, och den politiska rättsprocess han beställde fortgår. Även  från Kremls kontrollpanel utgår till hela landet signalen att varje oppositionsrörelse hårdhänt ska kväsas. Zarifa Chautijeva, Malsag Uzjachov, Achmed Barachojev, Ismail Nalgijev, Musa Malsagov, Bagaudin Chautijev och Barach Tjemurzijev har redan väntat ett år i fängelse på att bli dömda. Enligt de aktuella paragraferna kan straffen komma att uppgå till tio år.

Dessa domar kommer också att falla. I hög grad därför att den ryska offentligheten, de ryska oppositionsaktivisterna och de utländska korrespondenterna, av någon oförklarlig anledning inte bryr sig.

(Översättning från ryska av Tobias Ljungvall.)