Inträngande mastodontverk om Putin

LARS-ERIK ÖLLER. Mycket är känt sedan gammalt om Putin, men ingen beskrivning kan mäta sig med Catherine Beltons Putins People: How the KGB Took Back Russia and Then Took on the West (Harper Collins 2020), både i djup och i detaljrikedom när det gäller utvecklingen i Ryssland under den långa tid Putin varit verksam.

Berättelsen kunde delas upp i tre etapper: 1) tiden före Sovjets sammanbrott, 2) Jeltsins tid vid makten 1991-2000 och 3) Putin vid makten.

Det som skedde under tiden före Sovjets sammanbrott är inte så allmänt känt. Man förvånar sig över att bossarna inom Leningrads KGB redan på 1980-talet förstod att planekonomin höll på att kollapsa. De slugaste insåg att de måste komma på ett sätt att få KGB:s både interna och globala nätverk att överleva. Ifall näringslivet, som till hundra procent hade varit under statlig kontroll, plötsligt skulle privatiseras så skulle staten bli bankrutt.

Så blev det ju också till en början.

Men KGB och den organiserade brottsligheten i Leningrad hade förberett sig. Under 1980-talet började man exportera ryska råvaror till väst, men såg till att inte ta hem alla pengarna utan man grundade skumma företag i Västeuropa eller smugglade pengarna till skatteparadis, där de kunde användas till att finansiera mullvadsverksamhet. KGB skulle till varje pris överleva.

Snart skulle oligarker ta hand om de lukrativa gas- och oljeförekomsterna och istället för att investera vinsterna i Ryssland skickades återigen det mesta utomlands, där pengarna var säkrare. De stormrika oligarkerna kunde bada i dem. Systemet med skumma överföringar och ren penningtvätt bredde snabbt ut sig under Jeltsins tid, då oligarkerna lärde sig hur mottaglig västvärlden var för pengar, om vilkas härkomst få ställde närgångna frågor. Folk talade om “Londongrad”.

År 2000 räddade Jeltsin sin och familjens pengar genom att låta Putin ärva makten. Putin satt inne med kompromat på familjens skumma affärer. Jeltsin hade redan tidigare utsett Putin till chef för KGB som nu bytt namn till FSB.

De som har makten i Ryssland sedan Putin tog över är ett triumvirat bestående av FSB, oligarker och den organiserade brottsligheten. Triumviratet startade redan på 1980-talet i Putins Leningrad. Märk väl att de två senare benen är helt beroende av Putin och hans FSB. Senare, då Putins maktställning stärkts kunde och kan än idag ingenting av ekonomisk betydelse och än mindre av maktpolitisk vikt – till exempel politiska mord och mordförsök –  genomföras utan Putins nickning.

I bokens sista del blir det mycket tal om ryska agenter i Europa och inte minst i USA. Belton lyfter fram hur FSB nästlat sig in i extrempartier både till höger och till vänster. Vid samma tid fick Trumps kampanj också starkt stöd av de ryska agenterna, som nästlat in sig bland republikanerna.

Belton pekar på den naivitet ledningarna i EU och USA uppvisat gentemot en statskapitalism som inte byggde på vinstgivande utbyte, utan på nollsummespel, som i krig. Tydligast märktes denna inställning i sporten där man inte följde den olympiska devisen “Det viktigaste är inte att segra, utan att kämpa bra”. Man kunde ju segra genom skicklig doping! Internationella sportorgan hade blivit helt korrupta. Man kunde köpa sig till både världsturneringar och olympiska spel. Det finns vissa lovande tecken på att man i väst äntligen börjat vakna.

Hur Belton har lyckats samla in så mycket information ur det bysantinskt hemlighetsfulla intrigmakeriet och kunnat binda ihop det till logiska händelsekedjor, det är för mig en gåta. Eller är det bara fråga om halvsanningar, för att inte säga rena konspirationsteorierna? Svaret är nej och det av två anledningar: över hundra sidor utgörs av källhänvisningar och det Belton säger överensstämmer med annan vederhäftig litteratur i ämnet, även om Belton ofta nystat vidare.

Boken är dock inte särskilt läsvänlig. Det vimlar av namn på personer, som det är nästan omöjligt att hålla i minnet samtidigt; lite som i en rysk 1800-tals roman. Till all tur finns det (som i skådespel) en lista på Dramatis Personae, där man hittar de viktigaste spelarna. Meningar och stycken är ofta långa och sidantalet, 624, kan förskräcka. Fotografier lättar dock upp texten. Blir läsningen alltför tung kan man bara läsa epilogen. Den utgör ett slags sammandrag.

Författaren Belton gör klokt i att alltid bära skottsäker väst, inte dricka te med främlingar, noga kolla ytterdörrens handtag och inte lämna sina trosor obevakade.