”Jag skrek att jag var rysk medborgare”

ARTIOM VAZJENKOV. Jag studerar, med stort intresse, val i olika länder. Jag har valövervakat i Tjeckien, Ukraina, Polen och Estland. ­Och så skulle det bli val i Belarus – ett land som är med i Euroasiatiska unionen tillsammans med Ryssland. Jag bestämde mig för att åka. Jag visste att människorättssituationen och läget för de politiska rättigheterna var illa. Men jag visste inte hur illa det var.  

Jag fick tyvärr inte ackreditering som valövervakare. Därför skedde valövervakningen på en förenklad nivå. Vi gick längs gatorna och studerade kandidaternas kampanj och tittade på vad som försiggick vid vallokalerna. Inte ens lokala valövervakare hade fått möjlighet att övervaka valen. Endast regeringskontrollerade och regeringslydiga valövervakare hade fått ackreditering. Även de satt bara ute på gatan, och ibland tittade de in genom fönstren.

Men även en sådan basal observation kunde påvisa massöverträdelser.
Det som slog mig först var de enorma köerna utanför vallokalerna. I vissa lokaler tog valsedlarna slut. Det är de första tecknen på valfusk.

Gatorna var fulla av tutande bilar och från fönsterna hördes sången Förändring av Viktor Tsoj. I luften kunde man känna av kraven på frihet och irritationen över regimen. 

Valet avslutades på kvällen 9 augusti. Belarusierna beslutade sig för att samlas i centrum av staden.

Även jag gick dit tillsammans med två kollegor. Vårt syfte var att samla intryck och observera hur valresultat utlöser vidare händelser. Medborgarnas acceptans och hur resultatet tas emot är en del av valövervakningen, de behövs för att förstå valprocessen, precis som alla andra delar av valövervakningen.  

Protestmötena som inleddes i Minsk 9 augusti har till dags dato ännu inte avslutats. Jag fick personligen bevittnade deras start. Polisen betedde sig oresonligt, aggressivt och mycket obärmhärtigt. De sköt chockgranater rakt in i folkmassorna, med enda syfte att bestraffa. Även de protesterande som inte betedde sig aggressivt blev beskjutna med gummikulor.  

Nästa dag kändes det märkligt att gå ut på stan igen. Rädslan kändes i luften. Polisen grep och slog vanliga förbipasserande.

På vägen tillbaka hem gick vi förbi en samling OMON-poliser, alltså kravallpoliser, och en folkmassa. Vi gick fram för att se vad som pågick. Och där helt plötsligt flög folk i svarta uniformer på oss och grep oss.  Vi föll ner i helvetet! De började slå oss direkt inne i skåpbilen. De tog våra telefoner och krävde lösenord. De slog mig med en batong tills jag sa hur man låser upp telefonen. Bara då slutade de att slå.  

Jag var rädd att jag hade brutit flera ben i handen. Jag skrek att jag var rysk medborgare, men det utlöste bara mer våld. Utlänningar ser de som icke-människor. Av någon anledning är de säkra på att alla utlänningar som uppehåller sig i Belarus har kommit för att skapa konflikt och störta regimen.

Först höll de oss inom några trånga stenmurar under bar himmel, där det blev kallt om kvällen. Så småningom fanns det trettio personer i utrymmet som var avsett för bara sex. De gav oss inget vatten.  Några fick komma ut till separata rum för att bli slagna. Men ofta så slog de alla samtidigt.

Jag har aldrig bevittnat sådan ilska och aggression. Jag är övertygad om att man inte bara misshandlade personer i isoleringen, utan också dödade dem. Varje natt under vår häktning kunde vi höra skrik och jämranden från personer som blev torterade i byggnaden (detta har dokumenterats av Novaja Gazeta).

12 augusti sa de att jag var brottsmisstänkt för att ha deltagit i våldsamma protester. Situationen verkade desperat. Men de hade skickat hem min kollega och det gav mig tröst och hopp. Advokaten sa att åtgärder vidtogs i Ryssland för att hjälpa mig. Dessutom kunde vi höra rop till stöd utifrån gatan. Man skrek ”Håll ut!” och ”Vi är med er!” och det var väldigt rörande.

Lyckligtvis släppte de mig 15 augusti. Jag avreste i endast en träningsoverall. Alla mina dokument och saker blev kvar i Minsk. De hade gjort en husrannsakan i lägenheten där jag bodde men personal från ryska ambassaden fyllde i alla dokument och förde mig till Ryssland.

Den upplösningen var bästa tänkbara. Den blev möjligt endast genom påtryckningar från olika länder. Rysslands utrikesdepartement bör också nämnas här.

Men trygg känner jag mig ännu inte. Formellt är jag fortfarande brottsmisstänkt. När jag släpptes fick jag prata med den ryska ambassadören i Belarus och han sa att det är möjligt att jag blir tillbakaskickad till Belarus igen. Och detta kan de ryska myndigheterna förstås använda som påtryckningsmedel mot mig.