Jag ville inte leva i en fasciststat

Många ryska människorättsaktivister har efter krigsutbrottet lämnat sitt land. En av dem är Maks Ivantsov. Här berättar han om den hastiga avresan, om sitt nya liv i Georgien och om sin oro över de som blivit kvar – samt om diasporans växande osäkerhet inför framtiden. ”Det är inte heroism vi ska främja”, skriver han, ”utan humanism, hänsyn till oss själva och andra.”

Redan 23 februari var mycket begripligt. Jag och mina vänner resonerade att under sommaren måste vi påbörja en stegvis omlokalisering av vår organisation. Vi skulle fortsätta arbeta i Petersburg men även finnas i Georgien. 2024 skulle Putin ”väljas om” för en ny mandatperiod. Att han är vid makten på livstid hade jag inga tvivel om. Men för att ”välja” honom måste man rensa landet på sådana människor som jag, som mer eller mindre öppet står upp mot den totalitära staten.

Kriget gick dock inte att föreställa sig, trots allt prat om det. Jag var rädd för det men min hjärna vägrade inse dess möjlighet.

Den där sista dagen innan kriget kom jag hem sent på kvällen, och under natten lyssnade jag på Zelenskyjs uttalande. Han bad ukrainarna att sova lugnt. Då var det redan tydligt att kriget höll på att börja. Efter klockan tre lade jag mig att sova och när jag vaknade förvånades jag inte av att kriget var ett faktum. Även om det fortfarande tycktes overkligt. Jag kände mig som i någon katastroffilm, en sådan där utomjordingar bombar Jorden.

Jag gick in i badrummet, tog en dusch, samlade ihop det nödvändiga, gick hem till min mamma och tog avsked, ringde min arbetskamrat Larisa och bad henne om skjuts till estniska gränsen. Under färden oroades jag över att de skulle stänga gränsen för utresor, tänk om de utlyser krigstillstånd? Jag ringde runt till dem jag arbetar med – vilka tänkte resa iväg? Vi köpte biljetter åt alla som ville. Några blev kvar i Sankt Petersburg men organisationen flyttade på så vis.

Med våra kvarvarande kamrater slutade vi att samarbeta, för deras egen säkerhets skull. I vår organisation finns utländska pengar och att i krigstid samarbeta med utländska partners, och bedriva utbildning, vore farligt.

Mina motiv att flytta var flera och vart och ett av dem var i sig tillräckligt.

För det första, som sagt, med min aktivistbakgrund och utländska samarbetspartners var det inte ofarligt för mig att befinna mig i Ryssland.

För det andra hade jag väl kunnat vara tyst under någon tid – och inte uttala mig offentligt mot kriget – men det vore svåruthärdligt. Redan innan kriget lade jag band på mig, försökte att inte säga något i onödan och deltog sällan i protester. Jag rättfärdigade detta med att jag måste balansera mitt behov av att säga min mening mot min möjlighet att fortsätta bedriva utbildningsverksamhet. Men nu, och med den ryska arméns symbol Z överallt i det offentliga rummet, skulle det förr eller senare brista för mig.

För det tredje var jag rädd för mobilisering, en formell inskränkning av rättigheter och friheter, och att hamna i häkte som krigsmotståndare. Det var ingen missriktad rädsla. Jag har nog med vänner som nu sitter inlåsta i väntan på rättegång och som hotas av långa fängelsestraff.

Ett fjärde skäl: För mig är Ryssland nu en fasciststat, ett militariserat land lett av en diktator, som anfallit ett annat land och berövat sina medborgare många mänskliga rättigheter. Skulle ni vilja leva i en fasciststat? Inte jag.

Både då och nu är det för mig uppenbart att repressionen bara kommer att öka. Och det är viktigt att resa iväg i tid. Medan man har några pengar. Innan man fängslas. Tillsammans med många andra, med vilka man kan finna sig tillrätta och bygga en framtid.

Många kritiserar de som blivit kvar i Ryssland och som inte uttalar sig. Jag vet inte hur kritikerna själva skulle agera om de hotades av fängelse för varje kritiskt uttalande. Men jag anser att ingen är skyldig att vara hjälte och att det inte är rätt att offra sig själv. Det är inte heroism vi ska främja utan humanism, hänsyn till oss själva och andra.

Vid gränsen väntade mina väninnor medan jag korsade den. Vi befarade alla att den skulle vara stängd för oss. Jag gick över gränsen, satte mig på ett kafé, beställde kaffe, tog ett foto och började nästan gråta – jag hade inte känt mig så fri på länge. Dessförinnan hade rädslan sakta men säkert förtärt mig inifrån. Kompromiss efter kompromiss och ett krympande handlingsutrymme hade fått mig att undra om det jag ägnade mig åt var meningslöst, om det inte var frihet jag lärde ut utan bara förmågan att anpassa sig och fortfarande försöka vara människa.

Jag hade länge trott att det skulle bli nödvändigt att flytta. Det fanns flera alternativ.

Varför Georgien? Vad är bra här? Godhjärtade och gästvänliga människor, stormande liv (inte alls som det velande Europa). Här finns också många hitflyttade aktivister. Jag har många fler vänner här än jag hade i Ryssland. För det första har majoriteten av mina vänner och bekanta från Sankt Petersburg flyttat hit. För det andra har folk kommit inte bara från Petersburg utan här finns aktivister från hela Ryssland. För det tredje har jag lärt känna många på plats. Många konstaterar också att den solidaritet som hade gått förlorad i aktivistsamfundet här har återfunnits. Aldrig har jag sett människor bry sig om och hjälpa varandra som under de första dagarna här.

Georgien är också populärt för att folks Schengenvisum hann gå ut under pandemin. Till Georgien behöver man inget visum, men utrikespass.

Något ryssarna i Georgien är rädda för är att Sydossetien utlyser folkomröstning om att ansluta sig till Ryssland. Då kanske man kommer att tycka än mer illa om oss ryssar och vi blir tvungna att resa vidare någonstans. Och något sådant ställe finns inte. I Ryssland och dess satelliter är vi inte säkra. I resten av världen tycker man illa om och är rädda för oss för att vi är ryssar. Och där är dyrare, man måste försöka få visum, uppehållstillstånd, arbetstillstånd.

På sistone har dock inställningen till ryssar blivit mer tveksam. På den kända klubben Basiani kommer man knappast in om man har ryskt pass. Ibland ser man annonser om bostäder för uthyrning ”åt alla utom ryssar”. På det hela taget är attityden försiktig men ytligt sett välvillig. Detta känns ibland, men bara ibland. Dominerande är ändå hjälpen och stödet. Restaurangägaren Kote hjälpte oss med lokal, gav oss råd kring juridiska frågor och inköp. Kom på invigningen med presenter. Och vi hade dessförinnan bara träffat honom en enda gång. Mina bekantas vän Iraklij åkte runt med mig på stan under en vecka för att hjälpa mig köpa bil.

Vi hyrde nästan genast ett stort hus och kom inte bara att bo där, utan även ordna arrangemang. Som vi förvånades när, efter bara två timmar, hundratjugo personer hade anmält sig till det första. Vi tvingades stänga anmälningslistan och dela upp arrangemanget på tre dagar. Sedan dess har vi hyrt en mötesplats och renoverat den. På dagarna är den vårt kontorslandskap och varje kväll ordnar vi arrangemang för aktivister. Kvällar med brevskrivning till politiska fångar, möten med kända journalister, samling för polyamorösa, workshops i hur man diskuterar med de som har en annan politisk uppfattning. Kvällar med georgisk film och queerfilmsfestivaler. Kort sagt, många olika saker. Dessutom har vi öppnat ett kafé i lokalen. Vi hoppas att det någon gång kommer att gå med vinst. Vi kallar lokalen för Hemmet. Typiskt emigrantnamn.

Under det första bekantskapsmötet i vårt stora hus, det som hundratjugo personer hade anmält sig till, träffade vi Kirill och Zjenja. En vecka senare kom vi överens om att ordna den där mötesplatsen tillsammans.

De bidrar med halva hyreskostnaden. De kallar sig ”Emigration for action”, ordnar också evenemang i lokalen, och för insamlade medel köper de medicin åt ukrainska emigranter. Mest pengar får de in på konstauktioner. Konstverken säljs långt under marknadspris men ger ändå intäkter som man kan köpa mediciner för.

På sistone har de – liksom andra som försöker hjälpa Ukraina – fått det motigare. Folk har offrat sina pengar och sin tid för att hjälpa Ukrainas invånare men inte själva funnit sig tillrätta. Nu är en tid då folk tänker även på sin egen välfärd, när de blivit medvetna om att vi alla kommit hit på flykt undan Putin och lämnat allt närt och kärt därhemma.

Varje gång när du återvänder till Georgien, är du litet nervös. Hundratals fall där man nekat folk inresa är kända. Och någon logisk konsekvens syns inte. I Georgien kan ryssar tillbringa 360 dagar utan att lämna landet. Byråkratin här är minimal. Vi behöver till exempel inget utskänkningstillstånd för vårt kafé. Firma registreras på två dagar och sedan är det bara att jobba. Men att öppna bankkonto är besvärligt, särskilt för enskilda firmor och organisationer. Det tog mig över en månad att öppna konto för firman och för organisationen har jag fortfarande inte fått något konto – sju olika banker har nekat mig. Det är förvånande, men när jag föreslår att ta upp det här problemet offentligt så svarar man mig att ”tidpunkten är fel, ukrainarna har det värre, härda ut”, ”förstör inte inställningen till oss, om du går ut publikt så drabbar det oss”.

Jag skulle vilja har mer kontakt med den liberala lokalbefolkningen. Men jag lever i vår stora och exalterade ”expat community”. Det finns plus i detta, vi kan till exempel ta upp queerteman utan att få fönstren krossade, vi är än så länge osynliga för de georgiska patriarkala. Men det finns också minus i att leva ett sådant parallellt liv. Jag vill inte att vårt liv ska vara avskärmat både från den ryska verkligheten och från den lokala, som i Brighton Beach.

Jag har det bra i Georgien. Vi arbetar mycket – i april och maj hade jag inga lediga helger. Underbara människor omger mig. Jag har köpt bil och hyrt den där mötesplatsen. Pengamässigt har jag förlorat. Jag bor inte i egen lägenhet utan hyr hus tillsammans med mina vänner. Många bekanta omger mig. Mitt privatliv är mer fullt och angenämt än i Sankt Petersburg, det är nästan så att jag skäms ibland: i Ukraina är det krig, en del av mina vänner längtar hem till Ryssland och vill återvända, och jag har det bra och känner mig fri.

Mitt största olösliga problem är hur jag ska kunna hjälpa de som är kvar i Ryssland. Många vill inte eller vågar inte flytta. De tvingas vandra längs gator prydda med bokstaven Z. De tvingas leva i ett totalitärt land och i en atmosfär av repression.

Genom kontakter och påhittighet lyckas jag få hit en del människor. Som aktivist får du hjälp att finna dig tillrätta här. Men hur man ska hjälpa de som är kvar, hur man ska närma slutet för den totalitära regimen och framtidens lyckliga Ryssland, det vet jag ännu inte. Vi har haft många aktivistmöten om hur vi kan vara till nytta för de som är kvar i Ryssland och som underjordiskt eller bara inför sig själva tar ställning för mänskliga rättigheter, frihet och demokrati, men vi har inte kommit fram till något alltför vettigt.

Att publicera metodhandledningar för lärare, ordna Zoom-lektioner för dem, ordna möten utanför Ryssland för de som vågar, skicka brev till fängslade, skriva instruktioner för personlig säkerhet – handlingsutrymmet är begränsat och verksamheten inte alltför omfattande. Å andra sidan är känslan av att inte vara ensam, att det finns människor som bryr sig och vill hjälpa dig, mycket värd.

Att förbli människa och samtidigt behöva förställa sig i en allt trängre verklighet, för att inte hamna i fängelse eller förlora arbetet, att känna av vindarna för att veta vad som fortfarande går att säga och vad man bör radera från sina gamla Facebook-uppdateringar – undan det livet har jag flytt till Georgien. Men nu känns det viktigt att lära människor i Ryssland detta. Att överleva under en period av allt hårdare repression utan att bli kannibal.

De dagliga nyheterna från Ryssland chockerar. En ung kvinna spelade på hög volym i sin egen lägenhet upp ett ljudklipp där en ukrainska jämför de ryska soldaternas handlingar med nazisternas – och en polis klättrar in på hennes balkong för att avbryta. För ”diskreditering av den ryska armén” fick en tjej böta 700 euro. Skolbarn spelade in ett samtal med en lärarinna, som under lektionen spelat upp en sång framförd av ryska och ukrainska barn tillsammans, och som sagt att krig är dåligt och att man måste sträva efter fred. Hon avskedades och anmäldes för diskreditering av armén.

Till och med att kalla kriget för krig kan ge dig problem. Myndigheterna kallar det specialoperation. Om du talar om antalet bevisat stupade kan du också straffas. I mars infördes en ny straffrättslig paragraf som nu aktivt används över landet.

I fängelserna finns nu så många politiska fångar att många av dem nästan faller helt utanför massmediebevakningen. Kriget får mycket uppmärksamhet. Men vad händer med Kara-Murza? Han är ju en känd politiker men inte hörs det mycket om honom. Och hur är det med Roma Maksimov? Innan han fängslades försökte min väninna övertala honom att resa iväg, inför 9 maj greps många för att inte firandet skulle störas. Men han reste inte. Vad som sker med honom nu vete tusan och han är bara en av tiotals fängslade bekanta.

När jag tänker på det grips jag av fasa. Det är helt enkelt inte möjligt att få uppmärksamhet för dem alla i massmedia, deras gripande blir en nyhet för bara en dag. Allt fokus är på Putinregimens krig med Ukraina. Det vore bra om var och en av dessa fängslade hade en talesperson som regelbundet berättade om vad som händer, ordnade brevskrivningskvällar och hjälpte till med advokat. Det verkar viktigt, tycker jag.

Det tycks mig även viktigt att bekämpa den skuldkänsla många bär på. När vi på technoklubben Tez lärde känna en kille från Mariupol så avbröts hans berättelse av ständiga ursäkter, som om det var vi som hade bombat staden eller som om vi låtit det ske.

Jag skrev nyligen en Facebook-uppdatering om att jag inte gillar hur många aktivister sprider den här känslan av kollektiv skuld. Många kritiserade mig för det. Någon sa att vi som nation – och varje medlem av denna nation – måste genomgå samma väg till försoning som tyskarna gjorde: krossas, berövas en del av våra rättigheter och visa ånger över vad vi gjort. Jag betraktar mig som kosmopolit, världsmedborgare, och jag förstår inte varför jag ska svara för Putin och för de som krigar. Dessutom är jag emot sådant lidande, särskilt för människor som redan har det svårt. Men det betyder inte att jag är emot genomgripande förändring i Ryssland.

Jag är en stor anhängare till den vit-blå-vita flagga som tvättats ren från imperieambitionernas blodfärg. Jag vill leva bland fria människor med lokala svårigheter och glädjeämnen, inte vara en kugge i maskineriet för en stat vars mål är att utvidga sitt territorium och att öka en diktators makt. Jag vill leva i ett samhälle där man kan tillåta sig att äta musslor och inte närs av stormaktskänslor. Närmare det samhället kommer vi inte genom kollektiv skuld utan genom mänsklighet, utvecklande av kritiskt tänkande och frihetskänsla.

Maks Ivantsov

(översatt från ryska)