Minskande utrymme för det ryska civilsamhället

När de ryska myndigheterna våren 2012, efter att Vladimir Putin återigen hade svurits in som president, lade fram förslaget till en lag om ”utländska agenter” så svepte en chockvåg genom det ryska civilsamhället. Vid denna tidpunkt hade Ryssland det utan jämförelse mest utvecklade civilsamhället av alla Sovjetunionens efterföljarländer. Organisationerna hade under 90-talet kunnat verka och växa utan att i någon större utsträckning motarbetas av myndigheterna. De flesta av dem hade klarat omställningen till 2000-tal väl, trots de ansatser att försvåra tillvaron för de icke-statliga organisationerna som gjorts från myndighetshåll under åren 2000 och 2005-2007.

Samtidigt med angreppet på de icke-statliga organisationerna började under 2012 också andra delar av samhället känna av ett allt större tryck: det ställdes nya krav på de nätbaserade kommunikationskanalerna, mötesfriheten begränsades och kontrollen av den politiska oppositionen ökade. Då framstod ännu restriktionerna för utländsk finansiering, nedläggningarna av mellanstatliga samarbetsprogram och brännmärkningen ”utländsk agent” (ett begrepp som på ryska är synonymt med ”spion”) som utslag av en specifikt rysk myndighetskompetens. Senare har läget visat sig vara långt värre än så: åtstramningarna har spritt sig över världen. Under det senaste årtiondet har ytterligare ett tiotal länder – inte enbart auktoritära regimer utan också demokratiska stater – lagstiftat om begränsningar i de icke-statliga organisationernas möjligheter att ta emot finansiering från utlandet. Bland dessa återfinns Israel, Indien och, intressant nog, Ungern.

Den ryska lagen om utländska agenter anammades genast av andra forna sovjetstater. Såväl Kazakstan som Kirgizistan införde liknande begränsningar. Belarus hade redan hunnit före Ryssland med sina åtstramningar. Det råder inga tvivel om att de senaste sex årens angrepp på föreningslivet är det värsta slag som har drabbat det postsovjetiska civilsamhället. Med tanke på hur medborgarinitiativen blomstrade efter att Michail Gorbatjov 1985 inlett perestrojkan, så kan det till och med sägas vara det värsta slaget under de senaste 33 åren. Till följd av det ökande trycket har antalet registrerade icke-statliga organisationer för första gången börjat minska. Denna form av samhällsengagemang medför i dag inte bara ett avsevärt byråkratiskt krångel utan dessutom en högst påtaglig risk för att myndigheterna ska beslagta dokument, frysa bankkonton, utfärda höga böter (på tiotusentals euro), lägga på straffskatter, stänga ned verksamheten, genomföra förtalskampanjer i statliga medier eller till och med åtala för brott. I Rostov-na-Donu lät man förundersökningen mot Valentina Tjerevatenko, ordförande för organisationen Women of the Don, pågå under ett helt års tid.

De flesta organisationer har inte klarat av att anpassa sig till de nya förhållandena och har antingen lagt ned verksamheten, upplöst föreningen eller funnit sig stå utan finansiering. I dag består det ryska civilsamhället av tre, olika stora, delar. Till att börja med har vi så kallade GONGO:s, det vill säga nominellt icke-statliga organisationer som är lojala med den politiska ledningen, har nära kontakter med dess tjänstemän och på ett eller annat sätt finansieras av staten. Under de senaste fem åren har Ryssland bevittnat en explosionsartad framväxt av reaktionärt patriotiska rörelser, särskilt aktiva runt nationella helgdagar och med verksamheten inriktad på att understödja den statliga propagandan. I denna miljö frodas ett otal grupper som med våld bekämpar vad de kallar ”regimens fiender” i syfte att helt oskadliggöra dessa.

Den andra gruppen utgörs av organisationer med social inriktning som arbetar med barn och ungdomar, arbetsrätt, kvinnofrågor och liknande. De är uttalat apolitiska, nischar sig hårt för att kunna fortsätta med sin verksamhet och håller sig så långt borta som de bara kan från brännande politiska frågor och samhällsproblem. Det är deras sätt att överleva: att synas och kritisera myndigheterna så lite som möjligt. Men efterhand som staten har fått bukt med de allra mest kritiskt och oppositionellt lagda grupperna har man de senaste åren satt allt större press på de socialt inriktade organisationerna. Myndigheterna anstränger sig för att i deras verksamheter finna spår av politisk aktivism, utländska kontakter och kritik mot statsförvaltningen. Det förklarar hur åklagarmyndigheten i januari kunde låta tvångslikvidera en av Rysslands största fackföreningar för arbetare i fordonsindustrin, Interregional Trade Union ”Workers Association”, mer känd under sin ryska akronym MPRA. Myndigheterna hävdade att fackföreningens kamp för arbetarnas rättigheter stred mot lagen.

Den tredje gruppen består av organisationer som verkligen är kritiskt inställda mot myndigheterna och omfattar människorättsförsvarare, miljökämpar, anti-korruptionsaktivister och den politiska oppositionen. Det är de som har varit den främsta måltavlan för de senaste sex årens angrepp på det ryska civilsamhället. Det är här som de största förändringarna har skett. De flesta sådana organisationer har i dag upplösts och de kvarvarande grupperna arbetar antingen helt utan ansvarig styrelse eller har bytt organisationsform och blivit näringsverksamheter, privatpraktiserande juristbyråer eller mediaföretag. Exempelvis stängdes föreningen Agora av myndigheterna i februari 2016 på grund av sin vägran att använda stämpeln ”utländsk agent” i sina analyser och rapporter om tillståndet för de mänskliga rättigheterna. I organisationens ställe uppstod en lös sammanslutning av jurister verksamma inte bara i Ryssland utan också i Östeuropa och Centralasien. De arbetar under olika former – på advokatfirmor, på juridiska rådgivningsbyråer eller i egna praktiker. De flesta bedriver kommersiell verksamhet där de under en del av sin tid erbjuder juridiska tjänster mot betalning, men lägger också stora krafter på att bistå i mål som rör mänskliga rättigheter och på att stödja varandra, utbyta erfarenheter och träffa andra medlemmar i det nätverk som går under namnet Agora International Human Rights Group. Föreningen Agoras forna medlemmar har på så sätt avvecklat den ideella verksamhet som de bedrivit i så många år.

Förra året beslöt också Committee Against Torture – en välkänd, rysk MR-organisation vars verksamhet har varit inriktad på att hjälpa offer för polis- och fängelsetortyr – till sist att upphöra som icke-statlig organisation. Även Komanda 29 i Sankt Petersburg har börjat arbeta som en lös sammanslutning av jurister. Vilka ytterligare prövningar väntar de återstående människorättsgrupperna under de kommande sex åren av Vladimir Putins presidentskap? Det är en öppen fråga.

Pavel Tjikov, ordförande Agora International Human Rights Group

Översättning: Inga Ollars