Tjetjenien är en mycket speciell del av Ryssland. Dess strävan efter självständighet efter Sovjetunionens fall lyckades inte uppnå det önskade resultatet: republiken kvarstod som en del av Ryssland, och konsekvenserna av de två krigen fortsätter än idag att påverka livet i republiken. Dess ledare Ramzan Kadyrov har långtgående maktbefogenheter och styr republiken som han behagar. Han har en hel lojal arme till sitt förfogande som bär uniformer med hans namn på och motsvarande registreringsskyltar på tjänstebilarna. Ingen annan av de ryska delrepublikernas ledare åtnjuter liknande befogenheter. Dessa är en följd av ett outtalat avtal mellan Kreml och Kadyrov: “fred i utbyte mot total lojalitet”. Detta är också anledningen till varför Kadyrov driver en politisk linje som tjetjenerna själva lite hånfullt kallar “bara goda nyheter från Tjetjenien”. Alla ofördelaktiga historier döljs eller tystas ner, medan oliktänkande helt saknar en plattform för att uttrycka sina åsikter.
Under de senaste åren så har Tjetjenien framförallt dykt upp i media i samband med antingen skandalösa uttalanden från Kadyrovs sida kring lokala traditioner, kvinnors ställning, de lojala hyllningarna av den ryska presidenten på hans Instagram, eller i samband med nyheter om flagranta människorättsbrott begångna i republiken. Men det rapporteras sällan om hur vardagen ser ut, och än mindre om det civila samhällets arbete i republiken.
Många föreningar och initiativ inom civilsamhället grundades aningen under eller direkt efter krigen. Medlemmar och anställda i dessa organisationer utbildades av ledande internationella organisationer i att erbjuda olika sorters stöd och hjälp till flyktingar och krigsskadade, och de har sedan fortsatt sitt arbeta med att stödja utsatta grupper i samhället såsom interner, kvinnor och människor med funktionsnedsättning. Många av de människor som förlorade sina nära och kära (antingen dödade eller försvunna) under krigen har hängett sina liv åt att försöka skipa rättvisa. Detta är dock en svår uppgift som ofta avslöjar brott begångna av den ryska militären, och givet det lojalitetsavtal som slutits mellan Kreml och Kadyrov så är det också ett arbete förknippat med stora risker. Trots det så fortsätter organisationer som arbetar med krigens konsekvenser att verka.
Arbetet med att hjälpa utsatta grupper är inte bara populärt, utan är också ett område inom vilket behoven är stora. Dessa grupper kan vara kvinnor som utsatts för våld i hemmet eller vars barn tagits ifrån dem vid skilsmässa, det kan vara människor med funktionsnedsättning, fattiga, barn med särskilda behov, interner osv. Många av de mest aktiva tjetjenska civilsamhällesorganisationerna arbetar med just denna typ av frågor.
Att gå till en psykolog har äntligen blivit avstigmatiserat i republiken. Under coronapandemins utbrott var det många människor som började söka hjälp från onlinepsykologer och ringa till stödlinjer. Just att erbjuda psykologhjälp har länge varit en viktig del av de lokala NGO:ernas arbete. Det som en gång började som hjälp till människor som led av post-traumatisk stress efter krigen har nu blivit en del av organisationernas löpande arbete med att stödja olika sociala grupper.
Som en konsekvens av de senaste årens repressiva lagar såsom lagen om utländska agenter och oönskade organisationer så har alla större utländska organisationer varit tvungna att lämna republiken, och det pågår tydliga försök att tvinga bort även de ryska organisationerna. Människorättsorganisationer såsom Memorial och Kommitteen mot Tortyr har arbetat i republiken i flera år med att dokumentera de många människorättsbrotten, men under de senaste åren har deras arbete praktiskt taget blivit paralyserat. Inte bara på grund av agentlagen, utan också på grund av hot, påtryckningar, anlagda bränder, eller som i det senaste fallet med rättsprocessen mot Memorials Tjetjenienchef som dömdes för droginnehav i en politiserad rättegång.
Lagen om utländska agenter har dessutom fått andra följder: Den har splittrat civilsamhället i två läger, en som består av verkliga gräsrotsaktivister, och en som anpassat sitt arbete till att passa den nu rådande situationen och som förhåller sig lojala med regimen. Organisationer av den förstnämnda kategorin går just nu igenom mycket tuffa tider. De kan inte ta emot utländsk finansiering och de inhemska ryska medlen som går att söka är inte designade för att passa sådana rörelser. Sådana organisationer kan heller inte verka öppet och berätta om deras arbete och vad de åstadkommer i pressen eller i sociala medier, då detta drar till sig oönskad uppmärksamhet från myndigheterna vilket riskerar att provocera dem att initiera en utredning för att se över organisationens “politiska” aktiviteter. Som ett resultat har det skapats något av en “ghettoeffekt” som har gjort att de verkliga civilsamhällesorganisationerna är tvungna att bedriva sin verksamhet under oerhört svåra förhållanden, praktiskt taget underjordiskt. Detta har även fått till följd att dessa organisationers rykte blir lidande; de ses som korrupta mottagare av västliga medel som berikar sig själva och förstör lokala traditioner.
Samtidigt blir deras frågor och tidigare bedrifter kapade av organisationer som tar emot statligt stöd och både samarbetar med, och är lojala med myndigheterna. Intressant i sammanhanget är att några av dessa regimtrogna organisationer skapades med avsikt att ge sken av ett levande civilsamhälle under tiden som man introducerade repressiva åtgärder såsom agentlagen. Deras projektaktiviteter är ofta meningslösa eller rena imitationer av de riktiga organisationernas arbete, men i media ges de stort utrymme i syfte att visa på de stora framgångarna som civilsamhället i republiken åstadkommer.
För att avslutningsvis lyfta upp en positiv trend som skulle kunna kontrastera denna relativt dystra bild, så kan nämnas framväxten av nya individuella aktivister (ofta unga) som ogillar hyckleriet och påtryckningarna på civilsamhället i republiken. De ansluter sig ofta till olika evenemang som deltagare, stannar kvar som volontärer, och utvecklar med tiden sina egna projekt. De har ett stort engagemang och är motiverade att arbeta för ett bättre samhälle och verklig förändring. De är vanligen progressivt tänkande, och frågor om miljö och hållbarhet seglar upp som allt viktigare bland dem.
–
Gästbloggare: Irina Kosterina, människorättsförsvarare och programansvarig vid Heinrich Böll-stiftelsen samt doktor i sociologi som bland annat publicerat rapporten Civil Society in the North Caucasus https://www.csis.org/analysis/civil-society-north-caucasus