Obarmhärtig sarkasm om rysk nutid

LARS-ERIK ÖLLER. Författaren Lev Rubinstein gjorde sig känd redan under sovjettiden, då han läste upp sina dikter för publik, eftersom han aldrig fick trycka dem. Boken Ryska dagsedlar (Ersatz förlag 2015, originaltitel Причинное время) består av essäer som handlar om Ryssland i nutiden. De är skrivna på prosa av en poet med diktarens starka känsla för ordets betydelse. Han lyfter obarmhärtigt fram det vidriga och lögnaktiga i maktens språk. Det vapen han använder är en humor som bygger på sarkasm.

I text efter text lyfter han fram dumheter, ja idioti som körs med propagandans ständiga upprepningar, torgförda av regimen han lever under. Nej, det är kanske fel att säga som han gör att han “lever under” regimen. För han lånar sig inte till att hata tillbaka för det hat och de infantila lögner som tvingas på honom. För då hade han också bedövats av missljudet. 

Under Maidan-upproret skriver han (s. 45): “…de medvetna och ansvarsfulla medborgarna i Ukraina har redan bevisat att de aldrig kommer att bli slavar. Aldrig mer. Och här ligger den djupa skillnaden mellan Ukraina och mitt olyckliga fosterland, oavsett alla likheter i språk och historiska öden.”

Författaren påvisar den nära släktskapen mellan sovjetregimens och Putinregimens propaganda. Ordparen rysk-antirysk är ett direkt inlån: sovjetisk-antisovjetisk, som man fick höra om man kritiserade Sovjet (även i mitt hemland, Finland).

Ett annat lån är det orwellska, för att inte säga schizofrena språkbruket, där samma företeelse har en positiv och en negativ tolkning. Judehatet i Ryssland är ett utslag av patriotism, medan förekomsten i andra länder är tecken på fascism. Ryska ockupanter i Ukraina är patrioter, medan frihetskämparna på Maidan är fascister.

Och fascismen tycks verkligen fascinera propagandamakarna, nu såsom förr. Fascister finns inte i Ryssland, men beskrivningen av dem i utlandet påminner osökt om hur man kunde beskriva just dem själva. Självporträtt med fel namn så att säga. Eller som Rubinstein uttrycker det (s. 96): “Nej, detta är inte propaganda. Detta är en typisk läcka i ett avloppsrör. Med alla följder detta bär med sig. Och då visar det sig att många medborgare saknar de receptorer som krävs för luktsinne.”

Det följande citatet kunde likaväl användas på Donald Trump (som författaren knappast kände då han skrev detta), (s. 99): “Nej, det värsta är att medan vi försöker slå ifrån oss de här arslenas angrepp, eller till och med på ett kultiverat sätt förklara något för dem, förlorar vi så katastrofalt mycket tid som vi hade kunnat använda för att leva vidare – i den rytm och det tempo varmed nuets värld glider ifrån oss…”.

En polisstat sätter sina motståndare på plats, om det behövs med våld och med tillhjälp av sina straffanstalter. Men, säger Rubinstein, medborgarna har ofta föga förståelse för dem “som till utmattning ältar obekanta och obegripliga friheter och rättigheter”. För (s. 109): “det finns ju bovetemjöl i butiken…och fina sovjetiska filmer på teve.” Undersåtarna får lära sig att “friheten i sig själv inte genererar någon blomstring.” Men många vet själva bättre än makthavarna (s. 113): “att frånvaron av frihet ger helt säkra garantier för tvinsot och depression, armod och en gränslös rätt till övervåld och till en lögn utan slut och utan gräns.” Men, säger Rubinstein, det finns alltid ett tunt skikt som motsätter sig en enväldig tsar eller kvasi-tsar.

Vi förvånar oss över att de ryska opinionsmätningarna ger 80 procents stöd för Putin. Rubinstein förvånar sig däremot över just vår förvåning. Känner vi inte från gammalt folkets sadomasochistiska böjelser? Våld och lögn godtar man, även när den riktar sig mot en själv. Total lögn är politiskt förnuft och totalt våld är nödvändigt för upprätthållande av ordningen. Skräcken över morgondagen får en att fly till myten om den härliga gårdagen (s. 116): “Vi behöver inget paradis, ge oss det helvete vi känner.” Här citerar författaren, dock utan att nämna ursprunget. Kanske en bildad ryss genast vet vilken rysk klassiker som sagt detta. Det finns många hänvisningar och citat ur den ryska litteraturen, som man i Ryssland lär sig från barnsben. 

Påstår man att opinionssiffrorna vittnar om (s. 119) “samhällets goda hälsa” är det “samma sak som att vara övertygad om att ju högre kroppstemperatur en människa har, desto bättre mår hon.”

Ryskan har två ord för sanning: правда (pravda) och истина (istina), där det förra också betyder rätt, medan det senare ordet anger en djupare sanning, såsom i det religiösa ordet “sannerligen”. Det förra ordet känner vi igen från kommunistpartiets tidning “Pravda”. Här skiljer sig propagandan under sovjettiden från dagens. Medan Pravda ljög om det framtida socialistiska paradiset så ljuger den nutida propagandan om ett av prästens rökelse doftande och bedövande lyckligt imperialistiskt förflutet. Men det gemensamma är hur ord och bild skall locka till förlitan på det som är lögn och som diktare som Rubinstein avslöjar. Eller som vi här i Norden skulle säga med H.C. Andersens lille gosse, som ropar: “Kejsaren har inga kläder!” 

Johan Öberg har gjort en mycket elegant översättning; till och med rim är översatta med rim. Hur väl översättningen motsvarar originaltexten får den kunnige läsaren bedöma.