Pavlov gäckar ständigt FSB

LIZA ALEXANDROVA-ZORINA. Från början av detta år utvecklas händelserna i Ryssland så fort att det är omöjligt att följa nyheterna. Massarresteringar bland oppositionen, husrannsakningar, fängelsedomar, förbud av organisationer, stängda medier, ”utländsk agent-” och ”extremist”-stämplingar, alltfler nya repressiva lagar. Men till och med under denna bombmatta väckte fallet med advokaten Ivan Pavlov allmän uppmärksamhet.

Advokaterna var sist i kön, för kraftmyndigheterna hade redan samlat ihop alla andra: politiker, aktivister, journalister, performance-aktivister, sociologer, forskare och överhuvudtaget slumpvisa företrädare för de vanligaste yrkena. Men advokater hade man tills nyligen inte rört. Man hade bara reducerat deras roll till ett kompetent administrerande av förväntade förluster och efterföljande anmälan hos Europadomstolen för mänskliga rättigheter.

Men 30 april utsattes en av de mest kända advokaterna i landet för husrannsakningar och förhör, varefter man inledde en förundersökning mot honom. Nu är Pavlov förbjuden att använda alla kommunikationshjälpmedel, vilket mycket försvårar hans advokatarbete, och brottsutredningen kan leda till att han berövas sin advokatlicens. Saken är den att Pavlov öppet går emot den mest inflytelserika, tygellösa och hemliga organisationen i Ryssland – FSB. Under hans år som advokat har han mer än en gång blivit hotad, överfallen, slagen i huvudet, och de organisationer han skapat har förts in i listan över utländska agenter, men detta har inte stoppat honom. Mot bakgrund av masspressionen har nu FSB bestämt sig för att bli av med honom slutgiltigt.

Ivan Pavlov försvarar i domstol de som anklagas enligt kapitel 29 i strafflagen – för brott mot rikets säkerhet. Sådana brott som röjande av statshemlighet, förräderi och organisering av extremistiska sammanslutningar. Att i Putins Ryssland försvara sådana anklagade är praktiskt taget utsiktslöst.

Åklagare i sådana mål är alltid FSB. Så om det dyker upp information om ”statsförrädare” i ryska medier ser den ut så här: ”Pjotr Petrov är häktad och anklagas för statsförräderi”. Och litet senare: ”Pjotr Petrov har dömts till tio år”. Vem denne Pjotr Petrov är, vad han sysslade med, var han arbetade, vad han gjort, det vet ingen. I sådana fall är bevismaterialen hemligstämplade, rättegången hålls bakom lyckta dörrar, och ofta vet inte ens de åtalade vad de egentligen anklagas för. Därför att åklagarna därmed enklare kan måla upp bilden av en folkfiende. För om man offentliggör den anklagades identitet eller detaljer ur utredningen blir det ju uppenbart att fallet inte bara är absurt, utan ofta även fabricerat.

Ivan Pavlovs viktigaste vapen är offentlighet, som kan vara till hjälp även i sådana hopplösa fall som förräderiåtal. Hans Team 29 är en människorättsgrupp bestående av jurister och journalister. En del av dem arbetar i domstolar, andra i mediasfären.

Tack vare Pavlov vet man praktiskt taget allt om hans klienter.

Radioingenjören Gennadij Kravtsov, före detta medarbetare i GRU, dömdes till sex år för en CV som han skickade till en svensk firma. Där skrev han att han arbetat med apparaten Tselina-2. Enligt tidningen Kommersant finns alla uppgifter ur resumén att tillgå helt öppet på Internet.

Fysikern Kudrjavtsev försökte man döma för korrespondens med kollegor i ett gemensamt forskningsprojekt. Han var en av få på sitt forskningsinstitut som behärskade engelska och därför uppdrogs han att upprätta och skicka redovisningsdokument till projektets utländska samarbetspartners. Trots att han var svårt och obotligt sjuk vägrade forskaren att ingå en uppgörelse med utredarna där han skulle få en villkorlig dom i utbyte mot ett erkännande.

78-årige vetenskapsmannen Valerij Mitko anklagades för förräderi på grund av föreläsningar som han höll i Dalianuniversitet i Kina. Till grund för anklagelserna låg de forskningsmaterial som han grundade föreläsningsprogrammet på.

Forskaren Viktor Baranov greps på flygplatsen på väg till en vetenskaplig konferens i USA med material ”som kunde användas i framställning av massförstörelsevapen”. Det var i själva verket hans 18-sidiga rapport bestående av information som redan publicerats. Advokaterna lyckades få fallet nedlagt.

I fallet med toppchefen för statliga bolaget Inter RAO, Karina Tsurkan, som dömdes till 15 år för att ha spionerat för Moldavien, var huvudbevisen också förfalskade.

I fallet med den 30-årige journalisten Ivan Safronov finns det överhuvudtaget inga bevis, inte ens förfalskade. Den tidigare specialreportern för Kommersant och Vedomosti hade i många år skrivit om Rysslands försvars- och rymdindustri. Hans far arbetade förresten också för Kommersant och föll 2007 under oklara omständigheter ut genom ett fönster i sitt trapphus. Inför sin död hade han fått information om möjliga ryska vapenleveranser till Syrien, vilket han planerade att skriva en artikel om men avstod ifrån, av rädsla att FSB skulle åtala honom för röjande av statshemlighet. Kollegor och anhöriga till Safronov den äldre avfärdade att han skulle ha begått självmord.

Invånaren i Sotji Oksana Sevastidi dömdes till sju års fängelse sju år efter att hon, inför den väpnade konflikten i Ossetien, fick syn på ett tåg med militärmateriel på väg till Abchasien och skickade ett SMS om detta till en bekant polis i Georgien. Team 29 lyckades ta reda på att man i Krasnodarregionen utfärdat inte mindre än tio domar om statsförräderi och spionage. Sex av dem handlade om kvinnor som skickat SMS om transporter av militärmateriel till bekanta i Georgien.

Bilfantasten Aleksandr Martjenko, en ukrainsk medborgare, dömdes till tio år för spionage. En medhjälpare till Zachartjenko, ledaren för separatistrepubliken i Donetsk, hade stulit hans bil, och Martjenko begav sig till Donetsk för att få tag i bilen. Martjenko blev grymt torterad i fängelset i Donetsk och i brottsutredningen mot honom finns inte så få fabricerade bevis.

Detaljerna i alla dessa fall är kända därför att advokaten var Ivan Pavlov.

Ibland räcker bara hans namn för att rädda en person. 2015 anklagades hemmafrun och fembarnsmamman Svetlana Davydova för statsförräderi. Hon hade hört på bussen hur en militär talade i telefon om att hans enhet skulle skickas till Donbass och om hur militärerna beordrats att klä sig i civila kläder. Kvinnan meddelade detta till ukrainska ambassaden, eftersom hon ”ville undvika offer”. Hon anklagades för röjande av statshemlighet och skickades till det allra strängaste häktet Lefortovo, trots att hennes yngsta dotter var bara två månader.

I början hade hon bara en advokat utsedd av staten som i Ryssland, särskilt i sådana fall, spelar på åklagarens sida. Sedan trädde Pavlov in i fallet. Bevismaterialen skickades för expertisprövning till den ryska generalstaben. Den första frågan som experten skulle besvara var huruvida ”den överlämnade informationen var sanningsenlig”. För om den inte var sanningsenlig hade ju inget brott begåtts. Generalstaben kunde svara att uppgifterna om skickandet av ryska styrkor till Donbass var sanningsenliga, och samtidigt hemligstämpla dem. Men nu var Pavlov involverad i fallet – och följande dag skulle allt bli känt för journalister, världssamfundet och domstolen i Haag. Så generalstaben skrev att uppgifterna inte var sanningsenliga och fallet lades ned.

Repressionen mot Pavlov började i samma ögonblick då han blev advokat i ärendet om att extremistförklara Antikorruptionsfonden, bildad av Aleksej Navalnyj.

Utredningen om Antikorruptionsfondens extremistförklarande var så löjlig att en del av dokumenten – tre tjocka pärmar – fick hemligstämplas. Det gjordes för att detaljerna inte skulle bli kända och för att kunna hålla domstolens sammanträden bakom lyckta dörrar. Just därför bjöd man in Pavlov att försvara Navalnyj och hans kollegor. Han är den enda advokaten som utan att bryta mot sekretess och yppandeförbud kan göra en stängd process maximalt öppen. Detta var också huvuduppgiften, för alla förstod att Putindomstolen aldrig skulle fatta ett annat beslut om Navalnyjs organisationer än att fullständigt förbjuda dem.

Efter första sammanträdet avslöjade Pavlov tillräckligt mycket information för att demonstrera inte bara att processen var politiskt motiverad (det var redan allmänt känt) utan även att utredarna inte ens bemödat sig att hitta på åtminstone någotsånär trovärdiga detaljer, utan bara samlat ihop en hög osammanhängande materiel. I tio kilo icke-hemligstämplade mappar finns utskrifter från internet, stiftandedokument, domstolsbeslut om Navalnyjs anhängare och liknande slumpmässiga dokument, kaotiska och ingenting bevisande.

Pavlov demonstrerar ständigt FSB:s bristande professionalism och absurditeten i majoriteten av de utredningar som har bäring på statssäkerheten. Men fallet med Navalnyj och hans organisationer stod under Kremls särskilda kontroll, alla massmedier bevakade det och denna förnedring kunde man förstås inte förlåta honom.

(Översättning från ryska av Tobias Ljungvall.)