Till minne av en kontrarevolution

EUGENE WOLYNSKY. 7 november firades officiellt i Sovjet som Oktoberrevolutionens dag. Denna dag för hundra år sedan arresterade bolsjevikerna den provisoriska regeringens tio ministrar, införde ”proletariatets diktatur” och avblåste Rysslands första fria val som skulle ha ägt rum 12 november 1917. Om man rullar historien lite tillbaka till februari 1917 ser man dock en sann revolution. Tsaren Nikolaj II tvingades efter veckor av protester att abdikera.

Därmed avskaffades det imperium som den ryska litteraturens klassiker kallade för ”folkens fängelse”. Finland, Polen och de baltiska länderna fick självständighet, Ukraina, Kaukasusländerna med flera fick självbestämmande men väntade på novembervalets utgång. Den diskriminerande beboelsespärren för judarna avskaffades. Politiska fångar släptes, förbud för revolutionära organisationer hävdes, censuren avskaffades. Lokala råd (sovjeter) skapades överallt, kvinnorna fick rösträtt. Gatorna präglades av propagerande anarkister, liberaler, revolutionära socialister och allehanda frisläppta fångar som återvände från imperiets olika håll.

Vad som hände efter att bolsjevikerna hade tagit makten 7 november (25 oktober enligt den julianska kalendern som gällde i Ryssland innan revolutionen) och infört proletariatets diktatur (läs: bolsjevikpartiets diktatur), var bland annat att Ukraina, Georgien, Armenien och Azerbajdjan deklarerade självständighet. Och, kanske huvudsaken, fängelserna i Moskva och Petrograd (Sankt Petersburg) började fyllas på nytt. Ser man på det som vänster, som liberal eller som anarkist är det uppenbart att Oktober var en kontrarevolution, en statskupp – och slutet på den riktiga revolutionen, Februarirevolutionen.

Åtminstone för huvudstädernas del. På den ukrainska stäppen höll Nestor Machno och hans revolutionära anarkistiska armé ställningarna mot både sortens kontrarevolutionärer – de vita monarkistiska och de röda bolsjevistiska.

Februari var en point of no return, precis som den franska revolutionen. Imperiet restaurerades i en ny röd tappning, men Februari välte ändå det som inte kunde ställas tillbaka. Med Oktobers deklarerationer var det annorlunda. Som med den socialistiska ekonomin då först allt nationaliserades, konfiskerades, allt företagande förbjöds och stryptes, och sedan kom NEP, den nya ekonomiska politiken, och ”företagandet” var tillbaka – tills Stalin strypte det för gоtt något decennium senare.

Oktober liksom Februari deklarerade ”land åt bönderna” och detta hade varit en mångårig dröm i det väldiga bondelandet. Det enda platsen där bönderna verkligen fick mark rättvist fördelad var dock på den machnoitiska stäppen i Ukraina. Bolsjevikerna gjorde motsatsen, de tvingade in bönder i kolchozer och tog deras pass. I praktiken var det inte långt ifrån feodalism och pass kunde man som bonde få först efter Stalins död 1953.

Men tillbaka till Oktober. Hur kunde bolsjevikerna restaurera imperiet i form av Sovjet utan att det föll, och till och med göra det till världens stormakt nummer två? I en av sina intervjuer till utländska journalister kort efter kuppen sade Trotskij att ”vårt parti är absolut internationellt men vår partiledare är djupt nationell”. Och detta är svaret – Lenin. Bolsjevikerna hade en person som förmådde bestiga imperiets tron.

Här får man en analogi till en annan revolution – den engelska. Oliver Cromwell antas liksom Lenin vara en ledare för revolutionen men var det i själva verket för kontrarevolutionen. Cromwell skadade inte den absolutistiska statens mekanism, han bara anpassade den från den gångna feodala realiteten till den nya kapitalistiska.

På samma sätt hade den (enligt Trotskij) nationelle Lenin en färdig vision av hur man skulle anpassa det ryska imperiets aptit till en ny realitet. Utan feodalism, statlig kyrka och statlig antisemitism – som Romanovdynastin hade haft att tillgå – men med den ”proletära internationalismen” som skulle förena alla i en och samma Sovjetstat. Två decennier senare manade Molotov helt öppet till att ”vidga Sovjetunionens gränser med alla möjliga medel”.

Lenin stod för en syntes av kommunistisk ideologi med rysk statlig praxis i dess mest despotiska och enväldiga tappningar.

Jag tar upp de här historiska nyanserna för att dra en skiljelinje mellan revolutionen och despotismen, mellan Februari och Oktober, mellan den Ryska revolutionen och den sovjetiska makten.

I dag, när man högtidlighåller händelserna från 1917, förvränger man historien litet som man vill, särskilt i Ryssland. Makthavarna betonar Lenin och ännu mer Stalin som stora statsmän på ”tronen” men tonar ner deras revoltpraxis. Oppositionens röda falang gör delvis andra betoningar. Vänsterfrontens ledare drar sig exempelvis inte i en artikel med rubriken ”Vi behöver en ny Oktoberrevolution” för att kalla svart för vitt. Det påstås där att ”Oktoberrevolutionen stod på demokratiska värden”, vilket den inte alls gjorde, att Oktober gav bönderna mark, vilket det alltså inte heller gjorde, och kvinnorna rösträtt, vilket de ju hade haft sedan Februari.

Oppositionens konservativa segment är å sin sida så kontrarevolutionära att de tycker att tsarens välde var helt oförtjänt av folkets vrede, medan de liberala skribenterna övervärderar den provisoriska regeringens duglighet och undervärderar bolsjevikernas administrationsförmåga. De minsta man kan önska när 100 år nu har passerat är historisk objektivitet.

Det hela fick förstås ett tragisk slut: sjuttio år av diktatur, tiotals miljoner fängslade och mördade i GULAG, och så vidare. Men detta är inte revolutionens utan den sovjetiska maktens konsekvens. På andra vis sätt kan man säga att mänskligheten blev klokare. Våra nuvarande föreställningar om att kolonialismen inte är bra, att statlig diskriminering av judar eller vilket folkslag som helst är otänkbart, och många andra positiva föreställningar, föddes just i den ryska revolutionen. Men i Februari snarare än i Oktober.

Alla mynt har två sidor. Så även jubileumsmynt.