Ales Bjaljatski som författare

Ales Bjaljatski under rättegången mot honom i november 2011

På ett seminarium vid årets bokmässa i Göteborg presenterade jag Belarus främste människorättsförsvarare Ales Bjaljatski med utgångspunkt i de litterära texter som han publicerat vid sidan av sitt vardagliga arbete för organisationen Vjasna. Nedan följer en något redigerad version av mitt anförande:

Ales Bjaljatski som författare

Människorättsförsvararen Ales Bjaljatski och författaren Ales Bjaljatski är svåra att skilja åt. För allt han gör, vare sig det handlar om människorättsarbete eller publicistisk verksamhet, handlar i grunden om samma sak: att verka för mänsklig värdighet.

I arbetet som ledare för organisationen Vjasna står det sakliga och konkreta i fokus, med människorättskonventionerna som ledstjärna. I författarrollen träder en bredare bild av Bjaljatski fram. Där syns resonemangen, tankemönstren, bevekelsegrunderna och de moraliska övervägandena.

Alesj Bjaljatski använder sig främst av essäformen. Han skriver ofta med referenser till belarusisk litteratur – vilket är naturligt med tanke på hans egen bakgrund som litteraturforskare och tidigare föreståndare för Bahdanovitj-muséet (Maksim Bahdanovitj var något av en belarusisk nationalskald) – och använder ofta en teknik med parallella nivåer där han jämför eller kontrasterar andras levnadsöden med händelser och skeenden i sitt eget liv.

Vilka centrala teman kan man då urskilja i Bjaljatskis texter? Här är några exempel:

Det sovjetiska arvet: Ales Bjaljatski återkommer ofta till det motstånd mot och den rädsla för förnyelse som särskilt äldre generationer ger uttryck för. I hans ögon handlar det om en rädsla för att våga leva ett liv i frihet, för att våga tänka själv och förlita sig till förnuftet. Förklaringen ser han i att åratals förtryck och kuvande – inte minst under sovjettiden – har satt djupa spår i människors medvetande och självbilder.

Den optimistiska livshållningen: Optimism är för de aktiva inom den belarusiska demokratirörelsen en nödvändig förutsättning för att orka kämpa vidare. Ales är själv en obotlig optimist, och noterar gärna i sina texter när andra ger uttryck för samma inställning, som när han i en reseskildring berättar hur en medresenär – en äldre man – på ett tåg till Warszawa blir av med ett tjog ägg vid gränspassagen. Tulltjänstemannen är orubblig. Men den gamle mannen utbrister glatt: Vilken tur att jag inte tog trettio ägg med mig!

Ales Bjaljatski sätter mycket av sin tilltro till den unga generationen, som inte bär med sig det tunga sovjetiska arvet. Som är nyfiken och därför vill upptäcka världen utanför den hårt kontrollerade bubbla som Lukasjenka gjort Belarus till.

Det belarusiska språket och kulturen: Ales Bjaljatski är som sagt litteraturvetare. Han har forskat kring litteraturens betydelse för formandet av en belarusisk identitet, med fokus på situationen i början av 1900-talet. Då växte det belarusiska språket fram på nytt, efter att under lång tid ha varit mer eller mindre förbjudet. Sovjetperioden innebar nya prövningar och om inte förbud så åtminstone en total diskriminering, något som också den nuvarande regimen ägnar sig åt. Bjaljatski var själv en av de ledande krafterna inom den rörelse som under 1980-talet inledde kampen för ett nytt belarusiskt kulturellt uppvaknande, parallellt med en underjordisk verksamhet för att åstadkomma demokratisk förändring. För Ales är kampen för den belarusiska kulturen tätt förbunden med arbetet för demokrati och mänskliga rättigheter. De förutsätter varandra.

Det individuella moraliska valet: Ytterligare ett centralt tema i Bjaljatskis texter, och särskilt aktuellt i samband med den nu pågående fängelsevistelsen, är frågan om hur man ska hantera situationer som sätter den egna moralen på prov. Han har skrivit essätexter om litteratur som skapats i fängelse och dessa texter har därmed blivit en del av samma fängelselitteratur. Det som intresserar honom främst är prövningarna, valsituationen, där man som fängslad kan välja att ge efter för plågoandarna och vinna sin frihet, men där denna frihet samtidigt blir en chimär. Ett exempel är en nypublicerad essä om Chvjados Sjynkler, en lovande belarusisk författare som föddes 1903, upplevde 1920-talets litterära blomstring och 1930-talets repression i Belarus. Sjynkler valde lojalitet med sovjetmakten och överlevde därmed, men till ett högt pris: Han tog död på sin skaparfrihet och i förlängningen på sin egen mänskliga värdighet. Några år senare dog han i slaget vid Stalingrad, efter att ha beordrats fram som kanonmat av den sovjetmakt som han svikit sig själv till förmån för.

Bjaljatskis resonemang får här en smärtsam koppling till den situation som han och andra politiska fångar i Belarus befinner sig i idag. Också de står kontinuerligt inför utmaningen att bevara sin mänskliga värdighet och tvingas göra liknande val, om än med andra insatser.

Dagligen nås vi av larmrapporter om hur regimen försöker knäcka de politiska fångarna, inklusive Ales Bjaljatski själv. Man vill få dem att erkänna sin skuld och be om benådning, som en absolut förutsättning för att släppa dem fria. Samma mönster upprepas gång på gång. Fångar vägrar be om nåd, men pressas och pressas tills de slutligen ger upp och går med på villkoren. Några av dem har man inte lyckats knäcka, Ales är en av dem. Han trakasseras i fängelset, berövas rätten att ta emot besök, isoleras från medfångar och drabbas av andra disciplinstraff på absurda grunder.

Ales resonemang i de texter han skrivit tyder på att han inte ser det som ett alternativ att ge efter för påtryckningarna, att han skulle se ett sådant agerande som att lura sig själv, att ge upp sin mänskliga värdighet. Han refererar bland annat till den sovjetiske författaren och dissidenten Vasilij Grossman, som i klassikern Liv och öde resonerade kring dessa frågor. Grossman konstaterade att även i den värsta av valsituationer, där man kan köpa sin frihet genom att bryta mot sina övertygelser och kanske förråda andra människor, så kan man likväl välja att avstå, även om det kan resultera i döden.  Det är ett val som varje människa måste göra själv. Men bara det faktum att valmöjligheten finns gör att denna människa i någon mening faktiskt är fri.

Ales Bjaljatski fördömer inte på något vis dem som inte klarar att hantera pressen, men själv tycks han alltså fast besluten att till varje pris stå fast vid sina övertygelser. Det är en inställning som naturligtvis gör ett starkt intryck på oss som engagerar oss i hans öde, och samtidigt känns väldigt skrämmande, med tanke på vad det kan få för konsekvenser.