Debatt om Belarus i Språktidningen

I det aktuella numret av Språktidningen (3/10) publiceras en debattartikel som jag skrivit apropå diskussionen om man bör använda Belarus eller Vitryssland. Artikeln är en replik på ett tidigare inlägg av Mette Lembring vid svenska språkenheten i EU.

Tyvärr finns inte Lembrings artikel tillgänglig på nätet, här nedan finner du i alla fall mitt svar som också refererar hennes huvudsakliga (och märkliga) argument.

**********

Språktidningen 3/10:

Namnet Vitryssland leder tankarna fel

Mette Lembring avfärdar i Språktidningen 1/10 förslaget att ändra benämningen Vitryssland till Belarus. Uppenbarligen känner hon inte till bakgrunden till förslaget, vilket gör hennes argumentation såväl självmotsägande som vilseledande.

Mette Lembring diskuterar följderna av att konsekvent använda så kallade endonymer för att benämna länder, så som att på svenska skriva Côte d’Ivoire och Shqipëria i stället för de etablerade nationella namnen Elfenbenskusten och Albanien (så kallade exonymer). Men frågan om Vitryssland eller Belarus handlar inte om ett principiellt val mellan endonymer och exonymer. Det handlar i stället om att just exonymen Vitryssland på grund av sitt efterled är olycklig, och leder till beklagliga missförstånd.

Vitryssland blev en självständig stat 1991. Tidigare var landet en del av Sovjetunionen (med maktcentrum i Ryssland). Ännu tidigare var området under lång tid inkorporerat i det ryska tsarimperiet. Trots att det nu handlar om en självständig stat, tror många svenskar fortfarande att Vitryssland är en del av Ryssland.

Detta missförstånd främjas av den nuvarande benämningen, och regelbundet uppstår det även i kretsar där man kan förvänta sig en viss vetskap.

Bara under det senaste året har till exempel statsminister Fredrik Reinfeldt blandat ihop Ryssland och Vitryssland i en debatt i riksdagen, Dagens Nyheter har publicerat en artikel med motsvarande fel och biståndsorganet Sida har gjort samma misstag på sin hemsida. Det är uppenbart att benämningen Vitryssland leder till förväxling, förvirring och därmed försämrad kommunikation.

Mette Lembring beskriver det svenska initiativet som en isolerad företeelse, men i nästa mening berättar hon att nio EU-språk använder formen Belarus. I själva verket är ju detta nio bevis på att motsvarande förändring redan ägt rum i dessa språk. Engelskan har gått från Byelorussia till Belarus, tyskan från Weißrussland till Belarus etcetera.

Eftersom endonymen Belarus fungerar alldeles utmärkt även på svenska har den förts fram som ett lämpligt alternativ till Vitryssland. I polskan, som Lembring tar upp som motsatt exempel, finns helt enkelt inte något behov av en ny benämning, eftersom efterledet i exonymen Białoruś inte sammanfaller med benämningen Rosja (Ryssland).

Slutligen hänvisar Lembring till traditioner och kulturhistoriska värden, som om alla traditionsbrott per definition är icke önskvärda. Med den logiken borde vi gå tillbaka till att kalla Ukraina för Lillryssland. Och vi borde i så fall även beklaga andra förändringar som på sin tid inneburit ett brott mot en stark tradition.

Martin Uggla, slavist och Belaruskännare, driver bland annat Belarusbloggen, iost.nu/blogg/martin-uggla