Det bortglömda skyddet mot hotet från Ryssland

panelen
Sveriges demokratistöd till Ryssland aktualiserades för en gångs skull i den säkerhetspolitiska debatten.

När den så kallade Panelen i söndagens Godmorgon världen i Sveriges radio diskuterade den nya försvarsuppgörelsens brister och förtjänster, lyfte Lisa Pelling från Dagens Arena ett perspektiv som alltför ofta glöms bort i den svenska säkerhetspolitiska diskussionen. Hon konstaterade att det finns andra insatser än rent militära som kan spela en viktig roll för svenska säkerhetsintressen, och talade därvid om vikten av att ge stöd till en demokratisk utveckling i Ryssland. Pelling sade bland annat följande:

Det nya greppet som krävs är att titta på vad det finns för andra slags insatser som Sverige kan göra för att försvara det som vi är överens om ska försvaras: demokratiska värderingar och respekt för mänskliga rättigheter. Finns det andra insatser som är mer kostnadseffektiva, till exempel på plats i Ryssland? Vad har Margot Wallström för budget att röra sig med när hon ska förverkliga en feministisk utrikespolitik? Tror vi inte att den skulle kunna vara kraftfullare om den kunde åtföljas av en kraftfull biståndspolitik?

Pelling satte fingret på ett märkligt fenomen. För medan höjningen av försvarsanslaget diskuteras i termer av miljardbelopp, så är demokratistödet till Ryssland sedan länge begränsat till några tiotal miljoner, vilket av regeringen förklaras med begränsat budgetutrymme. Och ändå är det alltså i stor utsträckning samma säkerhetsintresse som främjas av de båda anslagen.

För ett tag sedan argumenterade Robert Hårdh och Joanna Kurosz från Civil Rights Defenders för samma sak i en artikel på Expressens debattsida och påpekade att ”Rysslands agerande på den internationella arenan i dag är en logisk fortsättning på den antidemokratiska utveckling som vi har bevittnat i Ryssland sedan sekelskiftet, där makthavarna steg för steg har beskurit medborgarnas rättigheter”. Hårdh och Kurosz fortsatte med följande kloka konstaterande:

Så länge Rysslands makthavare inte respekterar sina egna medborgares mänskliga rättigheter finns ingen garanti för att de kommer att respektera våra. Därför är det inte bara vår skyldighet som medmänniskor, utan det ligger också i vårt egenintresse, att stödja de modiga ryska människorättsförsvarare som arbetar för att Ryssland ska bli en rättsstat.

Direkt vilseledande var för övrigt den kommentar som en annan av paneldeltagarna – Mats Johansson – gav till Pellings resonemang. Han hävdade att det tidigare stödet till Ryssland lades ner för att det inte längre gick att få in pengar till landet. Men sanningen är att biståndet ströps redan för tio år sedan – genom gemensamma insatser av Alliansregeringen och dess socialdemokratiska företrädare – med hänvisning till att Ryssland blivit rikt och därför inte längre ansågs behöva något bistånd. 100 miljoner kronor årligen skars ner till 13 miljoner (för att sedan efter stark kritik höjas till 38 miljoner). Sverige svek helt enkelt den ryska demokratirörelsen när stödet var som mest angeläget. För Putin använde förstås inte sina olje- och gasmiljarder till att finansiera demokratiseringsåtgärder i Ryssland. Istället fortsatte han på den inslagna vägen med allt större inskränkningar av de mänskliga rättigheterna, en utveckling som har accelererat sedan hans återkomst till presidentposten 2012.

Vladimir Putin har förvisso också vidtagit åtgärder för att försvåra mottagandet av utlandsbistånd, men det innebär inte att det är omöjligt att finansiera de demokratifrämjande insatser som behövs mer än kanske någonsin förut i Ryssland. Mycket kan göras om bara den politiska viljan finns. Och det är definitivt inte förutsättningarna att hitta lämpliga ändamål för demokratistödet, såväl inom som utanför landet, som sätter gränserna i detta sammanhang.

Margot Wallström har tagit upp frågan kring demokratistödet till Ryssland vid ett flertal tillfällen sedan hon tillträdde som utrikesminister. Hon har konstaterat att det var ett ”oklokt” beslut att minska stödet. Den logiska följden borde vara att hon själv ser till att återställa det till åtminstone tidigare nivå på 100 miljoner kronor om året. Och med mer resurser än så skulle ett väl utformat demokratistöd naturligtvis kunna bli ett ännu viktigare medel för att förebygga ett framtida säkerhetshot mot Sverige.

Brandsprutor är förstås bra att ha, men visst är det väl ännu bättre om man kan bidra till att det inte börjar brinna överhuvudtaget?