”Jag har inte en dröm, jag har en plan”

På torsdagskvällen delades människorättspriset Civil Rights Defender of the Year Award ut i Stockholm. Årets pris gick till den ryska människorätts- och medieorganisationen OVD-Info som dokumenterar gripanden av fredliga demonstranter och även bistår med juridisk hjälp till dessa. En av OVD-Infos grundare – Grigorij Ochotin, som också var på plats för att motta priset – medverkade 2018 i Östgruppens Rysslandsdagar.

I samband med prisutdelningen visades en kort film om OVD-Info och dess arbete. Den inleddes med tyvärr alltför bekanta scener där ryska demonstranter utsätts för brutalt polisvåld medan de grips och släpas iväg till väntande bussar för vidare transport till polisstation och häkte. Vanliga människor som får sina rättigheter kränkta och misshandlas av en polismakt vars uppgift egentligen borde vara att skydda dem.

Man skulle kunna tro att människorättssituationen i länder som Ryssland och Belarus gör det outhärdligt tungt och ledsamt att arbeta med mänskliga rättigheter i dessa länder. Och visst, jag har genom åren stött på många tragiska människoöden som också satt outplånliga spår. Men parallellt med det har jag upplevt många stunder där arbetet för mänskliga rättigheter ingett hopp om en bättre framtid och därmed också väckt positiva känslor och inspirerat till engagemang.

Prisceremonin i Stockholm blev en sådan stund. Grigorij Ochotin intervjuades i ovan nämnda film och uttryckte där sin starka övertygelse om att det oberoende civilsamhället en dag, förr eller senare, kommer att bli tillräckligt starkt för att besegra repressionen, även om situationen nu är väldigt tuff. Och han sade det på ett sätt som jag tror fick alla församlade att dela denna övertygelse.

Det fascinerande är att de som är bäst på att förmedla tillförsikt och hopp om framtiden ofta är just de som arbetar under mycket svåra förhållanden och själva är utsatta för stora risker, eller till och med sitter fängslade. Ett aktuellt exempel på det senare är Maryja Kalesnikava, en av kvinnorna i den trojka med Svjatlana Tsichanaouskaja i spetsen som utmanade Lukasjenka vid presidentvalet i Belarus 2020. Hon greps kort därefter och fördes till gränsen mot Ukraina för att tvingas ut ur landet, men saboterade Lukasjenkaregimens planerade scenario genom att riva sönder sitt pass och därmed omöjliggöra gränspassagen in i Ukraina. En modig handling som samtidigt innebar att hon utlämnade sig till den belarusiska (o)rättvisan, häktades och sedermera dömdes till elva års fängelse i en uppenbart politiskt motiverad rättegång.

Trots det oerhörda övergrepp som Kalesnikava utsattes för hade hon förmågan att utstråla glädje, värme och hopp när domen föll. Och många av dem som kommit till domstolen för att stötta henne kände nog att det lika mycket var hon som stöttade dem.

Just förmågan att sprida hopp utmärker alltså flera av de fantastiska ryska och belarusiska människorättsförsvarare som jag genom åren haft förmånen att få lära känna och samarbeta med. De vägrar sjunka ner i förtvivlan, och vänder i stället den genuina vrede de känner inför orättvisor och förtryck till ett aktivt agerande för positiv förändring. Därmed lyckas de även mobilisera andras engagemang.

Denna förmåga kännetecknade också en gång i tiden den amerikanske medborgarrättskämpen Martin Luther King. Han lyckades måla upp en vision av vad han ville uppnå och fick människor att tro på den. ”Han hade inte ett klagomål, utan en dröm” som någon konstaterat.

Grigorij Ochotin på OVD-Info vidareutvecklade detta när han i slutet av intervjun i en passning till King (som jag tror hade mottagit den med välvilja) konstaterade: ”Jag har inte en dröm, jag har en plan”. Och vi som satt där i lokalen kunde för vårt inre se vad denna plan en dag, förr eller senare, kommer att leda till.