Mord som politisk metod i Belarus

Försvunna och Statkevitj

Den 30 augusti inföll den Internationella dagen för offren för påtvingade försvinnanden, initierad av FN i samband med den konvention mot påtvingade försvinnanden som FN antog 2006. I Belarus är dagen särskilt relevant mot bakgrund av händelseutvecklingen 1999-2000, då fyra framträdande regimkritiker försvann och sannolikt mördades: Oppositionspolitikerna Viktar Hantjar och Jury Zacharanka, affärsmannen Anatol Krasouski och fotografen Zmitser Zavadski.

De officiella brottsutredningarna har präglats av hemlighetsmakeri och ineffektivitet. Oberoende utredningar pekar dock på att personer i president Aljaksandr Lukasjenkas närmaste krets varit direkt inblandade i försvinnandena.

Trots att försvinnandena ägde rum för många år sedan finns det också gott om beröringspunkter med situationen i Belarus idag. EU:s sanktionspolitik mot landets regim inleddes just på grund av de välgrundade misstankarna om dess inblandning i försvinnanden. Och en av anledningarna till att den nyligen frisläppte politiske fången Mikola Statkevitj av Lukasjenkaregimen plågades hårdare än de andra fängslade presidentkandidaterna är sannolikt hans tydliga uppmärksammande av de aktuella fallen under presidentvalskampanjen 2010.

Här är till exempel ett klipp ur Statkevitjs tv-appell inför valet.

I min bok Bruksanvisning för diktatorer redogör jag för försvinnandena och regimens förmodade inblandning i dem. Hela det aktuella kapitlet – ”Mord som politisk metod” – finns att läsa nedan, alternativt i pdf-version (klicka på länken nedan).

Mord som politisk metod PDF

************

Mord som politisk metod

(ur Bruksanvisning för diktatorer – en berättelse om Belarus och Europas första moderna diktator, av Martin Uggla, Ruin förlag, 2014)

Knappt tre veckor före presidentvalet 2010 håller oppositionskandidaten Mikola Statkevitj sin valappell i tv. Det är ett av få tillfällen då Lukasjenkas utmanare ges tillträde till de statliga massmedier som når hela befolkningen.

I slutet av framträdandet riktar sig Statkevitj direkt till Lukasjenka och uppmanar denne att se till så att valet genomförs ärligt. Han tittar med fast blick rakt in i kameran och säger:

– Om du vinner ärligt, så erkänner vi dig som Belarus president. Om du förlorar ärligt så får du en hedervärd pensionering. Ifall det inte kommer fram bevis på att det var du som gav order om att kidnappa, tortera och mörda dina tidigare vänner Jury Zacharanka och Viktar Hantjar, förstås. De mördade och deras anhöriga har också rätt till rättvisa. Är det kanske på grund av din inblandning i morden som du så hårt klamrar dig fast vid makten?

Än en gång hade det moderna Belarus största politiska trauma förts upp på agendan inför ett presidentval.

Den 27 november 2000 upplevde förmodligen riksåklagaren Aleh Bazjelka ett av de mest spännande ögonblicken i sitt liv. Strax skulle han tillsammans med chefen för säkerhetstjänsten KGB stega in på president Lukasjenkas rum och överlämna en begäran om att få gripa chefen för landets säkerhetsråd, tillika en av Lukasjenkas mest förtrogna medarbetare, Viktar Sjejman. Brottsmisstanken gällde mord. Bazjelka måste ha varit införstådd med att hans agerande skulle få mycket omfattande konsekvenser. Men han anade knappast vilken märklig vändning den dramatiska historien skulle komma att ta.

Allting gällde fyra framträdande regimkritikers försvinnande.

Den före detta inrikesministern Jury Zacharanka hade försvunnit först. På väg hem från arbetet på kvällen den 7 maj 1999 blev han enligt ögonvittnen attackerad av ett antal civilklädda personer. De knuffade in honom i en bil och körde från platsen.

Samma öde drabbade några månader senare – den 16 september – oppositionsledaren Viktar Hantjar och affärsmannen Anatol Krasouski, som bland annat bidragit med finansiellt stöd till oppositionen. De hade just kommit ut från ett badhus i centrala Minsk när de överfölls och fördes iväg av okända gärningsmän.

Det fjärde offret var Zmitser Zavadski, en tv-fotograf som tidigare arbetat som personlig kameraman åt Lukasjenka. Den 7 juli 2000 åkte han till Minsks internationella flygplats för att möta sin journalistkollega Pavel Sjeremet. När Sjeremet anlände syntes Zavadski emellertid inte till. Sedan dess är han försvunnen.

Överste Jury Zacharanka hade utsetts till inrikesminister i den första regering som Aljaksandr Lukasjenka tillsatte efter att ha blivit president 1994. Han befordrades samtidigt till general. För Zacharanka innebar det kulmen på en raketkarriär. Bara ett drygt år senare skulle den vara över. Efter att ha vägrat lyda order och medverka i det brutala tillslaget mot de hungerstrejkande parlamentsledamöterna inför folkomröstningen 1995 förlorade han Lukasjenkas gunst. När Zacharanka en tid senare engagerade sig i en korruptionsutredning mot en av Lukasjenkas förtrogna chefstjänstemän och dessutom protesterade offentligt mot ett presidentförslag blev han avskedad, varpå han fortsatte sitt politiska engagemang i opposition.

Jury Zacharanka fick snabbt en ledande position i det oppositionella Förenade medborgarpartiet och deltog aktivt i det politiska spelet i samband med 1996 års folkomröstning. Han åtnjöt alltjämt stort förtroende inom den belarusiska polis- och försvarsmakten och grundade med hjälp av sitt kontaktnät ett officersförbund där såväl verksamma som avgångna officerare gick med. Detta var något som allvarligt oroade Lukasjenka, som kände sig beroende av officerarnas stöd för att kunna upprätthålla sin maktposition.

År 1999 kom att bli ett kritiskt år för Lukasjenka. När presidenten hade upplöst parlamentet efter folkomröstningen 1996 hade en grupp oppositionella ledamöter fortsatt att verka genom att bilda ett skuggparlament med 45 ledamöter. Eftersom de aldrig erkänt folkomröstningsresultatet menade de att presidentens mandatperiod löpte ut den 20 juli 1999 och utlyste därför ett eget ”presidentval” till den 16 maj. Jury Zacharanka var en av dem som deltog aktivt i förberedelserna inför valet och han utnyttjade sitt breda kontaktnät för att få stöd för detsamma. På sikt framstod han som en tänkbar utmanare till presidentämbetet, särskilt i kraft av den uppbackning som officerskåren gav honom.

Annars var det oppositionsledaren Viktar Hantjar som utgjorde det tydligaste politiska hotet mot Lukasjenka. Han utstrålade engagemang och driftighet och hade förmågan att tänka strategiskt och mobilisera resurser. Det alternativa presidentvalet 1999 var i mångt och mycket hans idé, och i egenskap av valkommissionens ordförande – en titel som han alltjämt ansåg sig inneha, eftersom avskedandet av honom några år tidigare skett i strid med konstitutionen – var han den som ansvarade för dess genomförande. Han ansträngde sig för att i möjligaste mån följa alla de regelverk och normer som vallagen föreskrev och lyckades därigenom skapa en god och effektfull imitation av ett riktigt presidentval. Ett problem i sammanhanget var dock att ingen av kandidaterna fick över 50 procent av rösterna. Följaktligen kunde inte heller någon ny president utses.

Även om valet i sig inte omedelbart hotade Lukasjenka så innebar det att hans tveksamma legitimitet uppmärksammades. Det resulterade också i att Hantjar etablerade sig som oppositionens självklare ledare. Han fick en framskjuten position i skuggparlamentet och började under sommaren mobilisera ännu fler av ledamöterna från det parlament som upplösts 1996. I enlighet med 1994 års konstitution var det nu – efter att Lukasjenkas mandattid löpt ut – detta parlament som ansvarade för landets styrning. Den konkreta utmaningen låg i att åter göra parlamentet funktionsdugligt, bland annat genom att i laga ordning reformera regler gällande dess beslutsmässighet och sammansättning.

Hantjars ansträngningar bar frukt. Till den 19 september utannonserades en avgörande session i parlamentet, där man skulle fatta nödvändiga konstituerande beslut för att därmed på allvar kunna utmana Lukasjenka. Men tre dagar före den planerade sessionen försvann alltså Hantjar tillsammans med sin nära vän, den framgångsrike affärsmannen Anatol Krasouski.

Redan en månad tidigare hade Krasouski gripits av polis. Han anklagades då först för ”omstörtande verksamhet”, en brottsrubricering som dock raskt ändrades till ekonomisk brottslighet. Några dagar senare var han frisläppt efter att omfattande brister i utredningen uppmärksammats i oberoende massmedier.

Zmitser Zavadski var till skillnad från de övriga försvunna inte involverad i den politiska oppositionens verksamhet i Belarus. Men tillsammans med sin journalistkollega Pavel Sjeremet hade han efter brytningen med Lukasjenka ägnat sig åt grävande journalistik för den ryska tv-kanalen ORT. I brett uppmärksammade reportage hade de avslöjat band mellan höga tjänstemän inom den belarusiska regimen och organiserad brottslighet. I samband med en lång stationering i Tjetjenien vintern 1999–2000 dokumenterade de också belarusiska specialstyrkors involvering i kriget där.

Zavadskis försvinnande är det enda som officiellt blivit utrett, och då just genom kopplingen till Tjetjenien. En grupp elitsoldater under ledning av en viss Valerij Ignatovitj dömdes till långa fängelsestraff för kidnappning av Zavadski jämte flera andra grova våldsbrott. Motivet i Zavadskis fall skulle ha varit att denne i ett reportage avslöjat att Ignatovitj deltagit på rebellernas sida i Tjetjenienkriget. Rättsprocessen mot Ignatovitj reste dock många frågetecken. Dels på grund av att Zavadski i själva verket inte alls var den som hade gjort det aktuella tv-
reportaget. Dels eftersom hela utredningen belades med sek­retess och domstolsförhandlingen hölls bakom lyckta dörrar, varför den handfasta information om brottsutredningen som nådde ut till allmänheten var mycket begränsad. Såväl anhöriga till Zavadski som oberoende bedömare är övertygade om att viktiga delar av sanningen gömts undan, att det handlar om ett beställningsmord och att Ignatovitj på sin höjd verkställt brottet. Pavel Sjeremet har presenterat en version – baserad på läckta uppgifter från brottsutredningen – som går ut på att Zavadski i Tjetjenien misstänktes ha fått tillgång till material som komprometterade den belarusiska säkerhetstjänsten och dess högsta ledning och därför röjdes ur vägen.

Det finns flera uppseendeväckande omständigheter kring den officiella hanteringen av försvinnandena. När Jury Zacharanka försvann inleddes inte någon brottsutredning överhuvudtaget, vilket är särskilt anmärkningsvärt med tanke på att han var en känd politiker och dessutom i egenskap av före detta inrikesminister satt på delvis hemlig information av betydelse för rikets säkerhet. Först mer än fyra månader senare – efter Hantjars och Krasouskis försvinnande – inleddes en utredning rörande Zacharanka.

Märkligt i sammanhanget är också det faktum att Hantjar och Krasouski kunde försvinna så ”spårlöst”, trots att de sedan en tid tillbaka stod under ständig bevakning av säkerhetstjänsten genom såväl skuggning som telefonavlyssning.

Men det fanns uppenbarligen brottsutredare som tog sitt uppdrag på allvar och agerade professionellt. Under utredningens gång upptäckte de att det fanns vissa kopplingar till personer som stod nära president Lukasjenka – i första hand gällde det chefen för landets säkerhetsråd, Viktar Sjejman, och Jury Sivakou, som vid den tiden var inrikesminister. Konkret föll misstankarna på en hemlig insatsgrupp från polisens specialstyrkor, SOBR.

Gruppen var i praktiken ett slags dödsskvadron som hade bildats redan i mitten av 1990-talet. Dess existens och funktion avslöjades av en avhoppad utredare på den belarusiska åklagarmyndigheten, Aleh Slutjak, i en intervju strax efter att han lämnat landet år 2001.

Enligt Slutjak uppdrog Viktar Sjejman någon gång efter folkomröstningen 1996 åt Jury Sivakou att skapa en särskild insatsgrupp bestående av pålitliga personer. Gruppens uppgift var att utarbeta en metod för ”det optimala mordet” då offret går hemifrån och försvinner utan att höras av igen. Inget lik, inget påvisbart brott.

Insatsgruppen kom att ledas av Zmitser Paulitjenka och till de första mordoffren utsågs några ökända auktoriteter inom den kriminella världen. Först försvann en av den organiserade brottslighetens främsta ledargestalter, Uladzimir Klesjtj, sedan också en annan känd brottsling.

Från officiellt håll har man aldrig talat högt om denna del av SOBR, men indirekt har till och med Aljaksandr Lukasjenka tillstått att han varit väl medveten om dess verksamhet. Vid ett framträdande i Mahiljou 2001 antydde han till exempel att ovan nämnde Klesjtj undanröjts med hans goda minne som ett led i att skapa ”ordning och reda” i landet.

SOBR:s förmodade inblandning i de politiska försvinnandena uppmärksammades via andra mordutredningar där Zmitser Paulitjenka figurerade. Det fanns många omständigheter som styrkte misstankarna. Paulitjenka hade identifierats av ett offer för ett misslyckat mordförsök, vittnen hade berättat om en röd BMW som synts vid kidnappningarna av såväl Zacharanka som Hantjar och Krasouski, av precis samma modell som Paulitjenka hade till sitt förfogande för SOBR:s verksamhet. Än mer anmärkningsvärda var de uppgifter som chefen för häkte Nr 1 i Minsk, Aleh Alkajeu, förmedlat till brottsutredarna. Han återgav också dessa i en särskild rapport adresserad till dåvarande inrikesministern Uladzimir Navumau.

Alkajeu var bland annat ansvarig för avrättningarna av dödsdömda fångar. I den egenskapen blev han i oktober 1999 be­ordrad av inrikesminister Jury Sivakou att låta Zmitser Paulitjenka närvara vid nästa tillfälle då dödsstraffet skulle verkställas. Det var fem personer som avrättades den aktuella dagen, samtliga med ett skott i huvudet. Alkajeu hade noterat det överdrivna intresse som Paulitjenka visat i samband med ”studiebesöket” – särskilt mindes han dennes fråga om varför de dömda sköts i huvudet, när ett skott mot hjärtat innebar mindre blodspillan. Alkajeus reflektion var att endast den som själv hade praktisk erfarenhet på området kunde ställa en sådan fråga.

Alkajeu hade också noterat en annan intressant omständighet. Två gånger under 1999 hade den pistol som användes för att verkställa dödsdomarna lånats ut – även det på order av Sivakou – från sin förvaringsplats på häktet, något som i laga ordning hade dokumenterats i en särskild loggbok. Och det visade sig att tidpunkterna för lånen av pistolen sammanföll med Zacharankas respektive Hantjars och Krasouskis försvinnanden!

Men varför skulle just denna pistol användas? Alkajeu såg två tänkbara förklaringar. Dels var den inte tillgänglig för vem som helst utan godkännande från högsta ort och kunde därför undanhållas från alltför nitiska brottsutredare. Dels kunde pistolens status som officiellt avrättningsvapen fylla en psykologiskt viktig funktion för den som uppdrogs att använda den; morden på de politiska motståndarna skulle då kunna betraktas som legitima verkställanden av officiellt utfärdade dödsstraff för landsförräderi, belagda med strikt sekretess.

Riksåklagaren Bazjelka hade uppenbarligen mycket på fötterna, annars skulle han knappast ha vågat vända sig till Lukasjenka med en order om att gripa Viktar Sjejman. Till stöd för hans sak fanns utöver informationen från Alkajeu bland annat en rapport författad av rikskriminalchefen Mikalaj Lapatsik, signerad med orden ”Att verkställa” av inrikesministern Uladzimir Navumau.

Lapatsik beskriver i sin rapport brottsutredarnas version av hur morden hade gått till. Enligt redogörelsen var det Paulitjenka som tillsammans med ett antal medhjälpare förde bort och mördade Zacharanka, Hantjar och Krasouski, på order av Sjejman. Utredningen hade också kommit fram till att mordoffren begravts i ett särskilt område på Minsks norra kyrkogård.

Zmitser Paulitjenka greps den 22 november 2000 och en husrannsakan genomfördes i hans bostad. Enligt riksåklagaren Bazjelka beslagtogs videokassetter som innehöll filmsekvenser från själva morden på de försvunna regimkritikerna. Samme Bazjelka har också berättat att Paulitjenka under förhören erkände de politiska morden och att detta erkännande dokumenterades med filmkamera.

Riksåklagaren vände sig nu med en förfrågan till sin ryska kollega, där han bad denne att bistå utredningen genom att skicka en expertgrupp, specialiserad på att lokalisera nergrävda lik med hjälp av särskild teknisk utrustning.

Nästa steg var att utverka presidentens tillstånd att gripa Viktar Sjejman.

Det exakta händelseförloppet under de närmast följande dagarna har aldrig kunnat fastställas. Känt är dock att Aljaksandr Lukasjenka krävde att Zmitser Paulitjenka skulle föras till honom och att denne – efter ett kort samtal med Lukasjenka – försattes på fri fot. Strax därpå framträdde Paulitjenka i tv och meddelade att han var ”beredd att verkställa vilken order som helst från presidenten”.

Något officiellt dokument om att Paulitjenka skulle släppas tycks aldrig ha upprättats, men i en intervju har Lukasjenka indirekt medgett att han – i strid med grundlagen – personligen beordrat frisläppandet.

Viktar Sjejman blev å sin sida aldrig gripen. Några dagar efter incidenten med Paulitjenka meddelade Lukasjenka att riksåklagaren Bazjelka och KGB-chefen Matskevitj avskedats. Till ny riksåklagare hade han utsett… Viktar Sjejman! Därmed blev Sjejman – som för övrigt saknade juridisk utbildning – ansvarig för rättsprocessen kring det grova brott, för vilket han själv av utredarna pekades ut som misstänkt gärningsman. Inrikesminister Navumau behöll sitt ämbete och fick direkt ansvar för utredningen av försvinnandena.

Under Navumaus ledning byttes brottsutredarna ut. Och Sjejman skickade ett brev till den ryske riksåklagaren där han meddelade att han inte längre behövde någon assistans med att leta rätt på de försvunna kropparna. Sedan dess har utredningarna legat stilla och bara förlängts rutinmässigt en gång om året.

Bazjelka och Matskevitj lämnade efter avskedandet Belarus och bosatte sig under en tid i Moskva. Rikskriminalchefen Lapatsik avgick från sin tjänst på grund av hälsoskäl och Alkajeu flydde sedermera till Tyskland där han fick politisk asyl.

Informationen om brottsutredarnas slutsatser och förekomsten av de dokument som refererats ovan kom till allmänhetens kännedom först inför presidentvalet år 2001, via publikationer i oberoende massmedier. Inom regimkritiska kretsar väckte händelsen chock och ilska. Från officiellt håll kommenterades den inte.

Vid den tidpunkten hade Zmitser Paulitjenka befordrats och hyllades nu offentligt av Aljaksandr Lukasjenka som hans främste försvarare.

Oppositionens huvudkandidat i det aktuella presidentvalet, Uladzimir Hantjarik, tog upp fallet med de försvunna regimkritikerna i sin kampanj. I ett framträdande i tv höll han ett känslo­laddat tal med tydliga referenser till den franske 1800-talsförfattaren Émile Zolas klassiska öppna brev ”J’accuse” (”Jag anklagar”). I talet anklagade han uttryckligen Lukasjenka, Sjejman, Sivakou och Paulitjenka för delaktighet i försvinnandena. Talet publicerades sedan i flera oberoende tidningar.

Lukasjenka valde att fortsätta möta uppgifterna med tystnad. Och ingen av de utpekade tog initiativ till någon rättsprocess rörande eventuellt förtal från Hantjariks sida. (Inte heller Lapatsik eller de före detta utredare som offentligt berättat om utredningens resultat blev föremål för någon sådan granskning.) I Hantjariks fall hade det annars förutom åtal kunnat leda till att hans registrering som presidentkandidat upphävdes, om det skulle visa sig att anklagelserna saknat grund.

Uppenbarligen insåg Lukasjenka att en förtalsprocess – och den offentliga diskussion som en sådan oundvikligen skulle medföra – innebar stora risker. Det bästa alternativet för honom var istället att förlita sig på den egna propagandamaskinens kraft och på valfusk. Och kalkylen visade sig stämma.

De offentliggjorda uppgifterna väckte emellertid intresse utomlands. År 2002 tillsatte Europarådets parlamentariska församling en särskild arbetsgrupp som uppmanades att granska fallet med de försvunna regimkritikerna. Ett knappt år senare fick den cypriotiske juristen Christos Pourgorides i uppdrag att gå vidare med granskningen. Pourgorides lyckades utverka tillstånd att besöka Minsk där han träffade såväl de försvunnas anhöriga och deras juridiska ombud som officiella företrädare för regimen. Dessutom intervjuade han flera andra personer med insyn i fallet. Efter Pourgorides första besök vägrade regimen att träffa honom igen, varför han tvingades fullfölja sitt uppdrag utan dess bistånd.

De slutsatser som Christos Pourgorides presenterade i sin slutgiltiga rapport bekräftade den bild som tonat fram inför presidentvalet 2001, och misstankarna mot Lukasjenkas närmaste krets stärktes därmed ytterligare i omvärldens ögon. På grundval av rapporten antog Europarådet en resolution i vilken belarusiska myndigheter uppmanades att genomföra en oberoende utredning av försvinnandena. Samtidigt uppmanades Europarådets medlemsstater ”att utöva ett maximalt politiskt tryck mot den belarusiska regimen” till dess att en sådan utredning genomförts.

I praktiken ledde Pourgorides rapport och Europarådets efter­följande resolution till att EU strax därpå inledde sin sanktionspolitik mot belarusiska statstjänstemän med ansvar för grova människorättsbrott. Sjejman, Sivakou, Paulitjenka och Navumau blev då föremål för sanktioner i form av inreseförbud till EU.

Historien om de fyra försvunna regimkritikerna står inte längre högst upp på dagordningen när människorättssituationen i Belarus diskuteras. Men den finns kvar som ett oläkt sår, och i samband med årsdagarna av respektive försvinnande arrangeras minneshögtider och aktioner både i Belarus och i utlandet. Offrens anhöriga hyser alltjämt hopp om att de ansvariga för brotten en dag ska ställas till svars. I väntan på det gör de vad de kan för att hålla frågan levande.

För belarusiska människorättsförsvarare är det också självklart att ständigt upprepa sina krav på en objektiv och fullständig brottsutredning kring de politiska morden. Det blir jag varse vid den samlade människorättsrörelsens stora forum i Vilnius i oktober 2013. En resolution som inkluderar en passage om försvinnandena antas enhälligt av forumets delegater.

En av dessa delegater är Aleh Voutjak, ledare för människorättsorganisationen Rättshjälp till befolkningen.

Voutjak berättar för mig om hur han utsågs att leda den oberoende medborgarkommission som bildades redan i maj 1999, bara några dagar efter Jury Zacharankas försvinnande. Kommissionen tillsattes i syfte att klargöra omständigheterna kring det som skett, eftersom myndigheterna vägrade inleda någon brottsutredning. Voutjak hade själv ett år tidigare lämnat en tjänst som utredare på åklagarmyndigheten i protest mot hur regimen använde de rättsvårdande institutionerna för att förfölja och trakassera oliktänkande.

Medborgarkommissionen kom att samla och analysera det utredningsmaterial som fanns tillgängligt rörande samtliga försvinnanden – inklusive de vittnesmål och dokument som läckte ut under sommaren 2001 – och presenterade 2005 en egen rapport som kan tjäna som underlag för en kommande rättsprocess mot de ansvariga för brotten.

Men att uppmärksamma regimens misstänkta inblandning i politiska mord är förknippat med personliga risker. Det var en av huvudfrågorna i presidentkandidaten Aljaksandr Kazulins kampanj inför valet 2006. Efter valet och de protestdemonstrationer som följde på detsamma fängslades Kazulin och dömdes till fem och ett halvt års fängelse. Han släpptes sedermera i förtid – i augusti 2008 – i samband med de tillfälligt förbättrade relationerna mellan EU och Belarus.

I nästa presidentval 2010 var Mikola Statkevitj en av Lukasjenkas fränaste motståndare. Också han lyfte alltså frågan om regimens inblandning i försvinnandena och i det rättsliga efterspelet till valet var han en av dem som drabbades hårdast. Han dömdes till sex års fängelse och sitter i skrivande stund fängslad.

Deltagare i de återkommande manifestationerna till minne av de försvunna får räkna med att bli gripna eller misshandlade. På femårsdagen av Zmitser Zavadskis försvinnande samlades ett tiotal personer i centrala Minsk, däribland Zavadskis änka Svjatlana Zavadskaja. Efter bara några minuter ingrep specialstyrkor mot demonstranterna. I samband med det gav en av poliserna Zavadskaja ett kraftfullt knytnävsslag rakt i ansiktet. Misshandeln anmäldes men det ledde inte till någon rättslig åtgärd mot polismannen. Den officiella versionen gick istället ut på att Zavadskaja slagit till honom först och att han bara försökt skydda sig. En filmupptagning från incidenten visade tydligt att så inte var fallet.

Även Aleh Voutjak har råkat illa ut till följd av sitt engagemang i frågan. Flera gånger har han misshandlats av polis och utsatts för allvarliga hot från företrädare för säkerhetstjänsten. Han är ändå optimistisk inför framtiden och övertygad om att de ansvariga för morden en dag kommer att ställas inför rätta.

– Det finns gott om bevis och vi upprätthåller kontakten med många personer som är beredda att vittna när den politiska situationen i landet väl har förändrats, säger Voutjak.

Ett problem i sammanhanget är att preskriptionstiden för morden på Zacharanka, Hantjar och Krasouski löper ut i september 2014. Det finns en uppenbar risk att de inhemska myndigheterna sedan lägger ner utredningarna och förklarar fallen avslutade.

Men enligt belarusiska människorättsförsvarare kan de aktuella brotten på grund av sin karaktär också sorteras in under kategorin brott mot mänskligheten och därmed bli föremål för prövning enligt folkrätten. I sådana fall gäller inte någon preskriptionstid överhuvudtaget. Dessutom är FN:s arbetsgrupp mot godtyckliga försvinnanden sedan flera år inkopplad på fallet och i den processen finns det inte heller någon tidsgräns för utredningen.

Människorättsjuristen Hary Pahanjajla, som följt fallet med de försvunna regimkritikerna på nära håll ända sedan 1999, medverkade i januari 2013 i en offentlig diskussion som kretsade just kring preskriptionstiden och lyfte då fram de möjligheter som de internationella rättsmekanismerna innebär. Precis som Voutjak tror han att sanningen till slut kommer att segra:

– De som tror att de kan hålla sig undan i 15 år och sedan gå fria misstar sig grovt. Varken inom eller utanför Belarus kommer den här frågan att försvinna förrän alla fakta kommit fram.