Namnfrågan handlar inte om endonymer eller exonymer

Bo Löfvendahl förklarar i en krönika i SvD vad exonymer och endonymer är. Det handlar om hur man väljer att benämna städer och länder på olika språk. Exempel på en exonym är Elfenbenskusten, där man alltså har skapat ett försvenskat namn istället för att använda sig av endonymen Côte d’Ivoire, det vill säga det namn som används på platsen i fråga.

Löfvendahl argumenterar för att värna exonymernas existens, eftersom de ”förenklar uttalet och underlättar förståelsen”. Han nämner också mitt och andras engagemang för benämningen ”Belarus” och presenterar det som en principiell kamp till förmån för endonymer.

Men där tar han miste, precis som Mette Lembring vid svenska språkenheten i EU. För knappt tre år sedan hade hon och jag ett replikskifte på debattsidan i tidskriften Språktidningen (nummer 3 2010). Också Lembring trodde felaktigt att frågan om Vitryssland eller Belarus handlade om ett principiellt val mellan endonymer och exonymer.

Jag ser absolut en poäng i att använda exonymer. Men just exonymen Vitryssland är på grund av sitt efterled olycklig och leder till beklagliga missförstånd, något som jag utvecklade och exemplifierade i min artikel.

De aktuella debattartiklarna i Språktidningen finns inte på nätet. Jag återpublicerade dock min artikel här på bloggen, och eftersom den i allt väsentligt refererar Lembrings artikel så ger den förhoppningsvis en rättvis bild av meningsutbytet.

Läs alltså min artikel i Språktidningen här: Debatt om Belarus i Språktidningen