Offensiv och bra Rysslandsstrategi från Sveriges regering

Rosenbad-sommar
Rosenbad

I ett av sina sista beslut slog den avgående alliansregeringen fast en ny resultatstrategi för Sveriges stöd till demokrati, mänskliga rättigheter och miljö i Ryssland, rörande perioden 2014-2018. Det är i grunden en bra strategi som sänder tydliga signaler till ansvariga tjänstemän om hur stödet bör implementeras.

Det aktuella styrdokumentet gör klart att Sverige ska prioritera insatser till stöd för demokratisk utveckling och ökad respekt för de mänskliga rättigheterna i Ryssland. Bland de förväntade resultaten talas om ”stärkta möjligheter för medborgare till demokratiskt inflytande och ökat deltagande i politiska processer” samt ”stärkt kapacitet hos förändringsaktörer och civilsamhälle att verka för bl.a. demokrati, mänskliga rättigheter och icke-diskriminering”.

När det gäller den konkreta verksamheten noteras bland annat det civila samhällets viktiga roll: ”Det civila samhället är en central aktör för att det ryska samhället ska kunna utvecklas för en stärkt demokrati och ökad respekt för mänskliga rättigheter. Det svenska stödet bör därför bidra till att det civila samhället i Ryssland kan fortsätta, bibehålla och vidareutveckla sin kapacitet och hållbarhet.”

Att det civila samhället lyfts fram särskilt i strategin är bra, inte minst mot bakgrund av de tuffa villkor som människorättsorganisationer och andra aktörer inom det ryska civilsamhället nu verkar under. Den ryska regimen gör vad den kan för att kväsa deras verksamhet, bland annat genom att via den inhemska lagstiftningen försvåra finansiering från utlandet.

Intressant i sammanhanget är dock att FN:s människorättsråd så sent som förra året antog en resolution som slår fast det oacceptabla i att via lagstiftning förbjuda eller motverka utländsk finansiering av människorättsförsvarares arbete, bland annat genom följande formulering: ”No law should criminalise or de-legitimise activities in defence of human rights on account of the origin of funding”.

Resolutionen hänvisar i sin tur till såväl FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter som till FN:s deklaration om individers, gruppers och samhällsorgans rättigheter och ansvar när det gäller att främja och försvara universellt erkända mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.

FN har därmed med all önskvärd tydlighet uttalat att det är legitimt att ge finansiellt stöd till insatser för mänskliga rättigheter, även om en repressiv regim försöker hindra detta. Samtidigt kan man naturligtvis inte bortse från de risker som inhemska människorättsförsvarare utsätter sig för när de tar emot stöd utifrån. Också denna aspekt tas upp i den svenska regeringens beslutade strategi, genom att de utförande myndigheterna Sida och Svenska institutet ”uppmuntras att identifiera innovativa biståndsmetoder och finansieringsmekanismer”.

Sammantaget är det en offensiv strategi som regeringen har beslutat om. Den sänder en tydlig och välkommen signal om att förändringsaktörer och civilsamhälle i Ryssland ska ges fortsatt stöd, även om detta sannolikt inte uppskattas av Vladimir Putin.

Nu återstår det förvisso att se hur stödstrategins ord kommer att omsättas i praktisk handling. Fast det borde egentligen inte vara så komplicerat, med tanke på att strategins ställningstaganden ligger helt i linje med andra styrdokument för den svenska utrikespolitiken, där just respekten för de mänskliga rättigheterna anges som ett prioriterat område.

En annan fråga med koppling till strategin rör omfattningen av det svenska demokratistödet till Ryssland. För närvarande ser det ut att ligga kvar på oförändrad nivå, men såväl Miljöpartiet som Socialdemokraterna har visat visst intresse av att öka det ekonomiska anslaget. Hur det kommer att se ut i den kommande statsbudgeten blir förstås spännande att se.

Hela strategin finns att läsa här:

Resultatstrategi för Sveriges stöd till demokrati, mänskliga rättigheter och miljö i Ryssland 2014-2018