Ryska demokrater frånvarande i svensk debatt

Krisen i Ukraina har aktiverat den svenska diskussionen om Ryssland. Nästan alla som deltar i den tycks vara överens om att den ryska regimen agerat förkastligt och begått ett uppenbart brott mot folkrätten. Men när det gäller vad detta faktum bör få för konsekvenser för Sveriges och EU:s politik gentemot Ryssland går åsikterna isär. Man kan urskilja två dominerande åsiktsriktningar, båda med tunga och engagerade företrädare.

Ingen av dem verkar dock bry sig särskilt mycket om hur vi från omvärldens sida kan verka för att lösa ett av de mest grundläggande problemen i sammanhanget: den bristande demokratin inne i Ryssland. Sorgligt i sammanhanget är att Sveriges regering på senare år bidragit till att detta problem ytterligare förvärrats genom att skära ner sitt stöd till den ryska demokratirörelsen.

Representanter för den ena åsiktsriktningen i Rysslandsdebatten talar om behovet av att via diplomati och dialog nu försöka lugna ner känslorna för att undvika att Ukraina-krisen eskalerar ytterligare och leder till nya krigshandlingar. Den förre Moskvaambassadören Sven Hirdman uppmanar till exempel Sverige att ”återgå till sin gamla utrikespolitiska linje att verka för att dämpa, inte öka stormaktsmotsättningarna.”

Den andra – där bland annat riksdagsledamoten Mats Johansson (M) är drivande – präglas av krav på en kompromisslös attityd gentemot Ryssland. Paralleller dras med utvecklingen under 1930-talet, hotfulla scenarion om den ryska regimens fortsatta aggressionsambitioner målas upp och resonemanget landar i krav på upprustning av det svenska försvaret och/eller svensk anslutning till NATO.

Rysslandskännaren och professorn Stefan Hedlund menar i ett inlägg på SvD Brännpunkt att båda dessa linjer i sig är ”begripliga men ändock missledande – den förra av moraliska och den senare av praktiska skäl”.

Det är enkelt att hålla med Hedlund om att det knappast är moraliskt försvarbart att bedriva den eftergiftspolitik som försöken att kompromissa och komma överens med Putin oundvikligen innebär. Eller som han formulerar det: ”Varje gång vi avstår från att i handling försvara frihet och demokrati blir våra högtflygande paroller om dessa grundläggande värden allt mindre värda.”

Den andra linjen sågar Hedlund istället för att den av olika skäl är irrelevant när det gäller att lösa den aktuella krisen i Ukraina. Men en upprustning av det svenska försvaret saknar också relevans i förhållande till utvecklingen i Ryssland. Och det är i första hand genom att vända denna utveckling i demokratisk riktning som en tryggare säkerhetspolitisk situation kan skapas i vår närhet.

Svenska försvarsentusiaster beskriver ofta metaforiskt sin verksamhet som ett slags försäkring, uppenbarligen avsedd att utfalla när en skada har skett. Hur omfattande denna försäkring bör vara kan man förstås diskutera. Men viktigare än nivån på försäkringsbeloppet är de förebyggande åtgärder som kan vidtas för att undvika att skadan överhuvudtaget inträffar.

Här spelar den inhemska utvecklingen i Ryssland en avgörande roll. Och det finns faktiskt en rysk demokratirörelse som kan gå i spetsen för ett öppnare samhälle. Människorättsförsvarare, oberoende journalister, fria kulturutövare, fackligt aktiva, HBTQ-aktivister och demokratiskt sinnade politiker försöker under mycket svåra förhållanden stå emot landets auktoritära utveckling. De blir trakasserade och gripna, till och med fängslade. Och de är därför i stort behov av stöd från omvärlden.

Det svenska demokratistödet till dessa viktiga förändringsaktörer uppgick tidigare till ungefär 100 miljoner kronor årligen, nu ligger nivån istället på 37 miljoner kronor. Stödet skars ned just när det behövdes som mest, under en period då Vladimir Putin alltmer aktivt drog åt tumskruvarna för att kuva landets oliktänkande. Sverige lämnade helt enkelt de ryska demokraterna i sticket.

För ett knappt år sedan publicerade vi i Östgruppen en artikel i Sidas tidning Omvärlden, där vi uppmanade alliansregeringens partier att åter öka stödet till de demokratiska krafterna i Ryssland. Egentligen är de sannolikt överens om att detta vore önskvärt, men de lyckas inte förverkliga det då det råder oenighet i synen på hur bistånd bör definieras. Ett tekniskt problem som borde kunna övervinnas om bara den politiska viljan finns, kan man tycka.

Häromveckan uppmanade vi återigen Sveriges regering – denna gång tillsammans med flera andra organisationer i en artikel på DN Debatt – att i sin Rysslandspolitik ta tydligare ställning för demokrati och mänskliga rättigheter. Ett ökat demokratibistånd vore ett viktigt inslag i en sådan politik – av både moraliska och praktiska skäl.