UD:s och EU:s önsketänkande stärker Lukasjenkas förtryck

Östgruppens Belarusdagar gick i år av stapeln 24-26 mars och blev en stor succé vad gäller antalet besökare vid seminarier och andra evenemang. Under den huvudsakliga seminariedagen på Myntkabinettet i Stockholm diskuterade en lång rad inbjudna gäster aktuella frågor med koppling till människorättssituationen i Belarus.

Den belarusiske statsvetaren Valer Karbalevitj redogjorde bland annat för orsakerna till Lukasjenkas ansträngningar att normalisera relationerna med EU. En huvudförklaring är förstås utvecklingen i Ukraina, som tvingat Lukasjenka att fundera över sin geopolitiska position. Karbalevitj konstaterade därvid att några substantiella demokratiseringsreformer inte är att vänta i Belarus så länge Lukasjenka innehar makten, eftersom sådana i praktiken skulle leda till att han förlorar densamma. En uppfattning som för övrigt delas av så gott som hela den belarusiska demokratirörelsen.

Vjalitjka Gullgren
Ulad Vjalitjka, Eurobelarus och Stefan Gullgren, Sveriges UD, medverkade vid Östgruppens Belarusdagar 2015. Foto: Anders Mattsson

Likväl är det just detta som åtminstone det svenska utrikesdepartementet hoppas på, enligt chefen för UD:s Östeuropaenhet Stefan Gullgren, som presenterade Sveriges och EU:s hållning tillsammans med Belarushandläggaren vid EU:s European External Action Service, Egidijus Navikas.

Logiken i den aktuella Belaruspolitiken går ut på att EU via ökad dialog med Lukasjenka på den geopolitiska arenan också ska kunna påverka de inre förhållandena i landet i demokratisk riktning. Man vill alltså försöka förmå Lukasjenka att inleda reformer som omöjliggör hans eget fortsatta maktinnehav.

Under frågestunden efter presentationerna frågade jag Stefan Gullgren – med hänvisning till vad Karbalevitj tidigare sagt – vilka demokratiska förändringar man då i själva verket hoppas uppnå genom sin dialog med Lukasjenka. Något konkret svar fick jag inte. Gullgren uteslöt inte heller risken att ansträngningarna skulle visa sig vara fruktlösa, men menade samtidigt, som han uttryckte det, att ”det vore oacceptabelt att på förhand bestämma sig för att det är hopplöst att få en förändring till stånd”.

Problemet med UD:s optimism är att den i det aktuella fallet grundas på önsketänkande i stället för sunt förnuft. Dessutom har ju samma taktik prövats och misslyckats tidigare, och det finns inget som talar för att det kommer att sluta på något annat sätt den här gången.

Vad man dessutom inte tycks inse inom svenska UD (och EU) är att Lukasjenka kan dra stor fördel av situationen under tiden som detta fåfänga försök pågår. Dialogen innebär i sig själv att Lukasjenka får oförtjänt internationell legitimitet och acceptans, något som han är smart nog att använda i sin propaganda gentemot den inhemska befolkningen. I praktiken bidrar EU därmed också till att stärka det förtryck som Lukasjenka står för, även om själva dialogen i slutänden inte skulle resultera i påtagligt förbättrade relationer mellan EU och den belarusiska regimen.