Varför vara vän med en diktator?

Radioprogrammet Konflikt i P1 ägnar sitt senaste avsnitt åt Belarus och det faktum att diktatorn Aljaksandr Lukasjenka på senare tid blivit alltmer välkomnad in i värmen av makthavare i Väst.

Belarusiska diplomater arbetar nu onekligen stenhårt för att förbättra relationerna med EU. Resor, möten och konferenser avlöser varandra, och det verkar särskilt vara stora länder som Tyskland och Frankrike som står i fokus för ansträngningarna. Mer om just detta står att läsa i min kollega Tobias Ljungvalls inlägg här på iöst.nu

Utgångspunkten för Konflikt var dock att USA:s utrikesminister Mike Pompeo nyligen besökte Minsk, och att Sveriges utrikesminister Ann Linde gjorde detsamma i höstas. Vi i Östgruppen kritiserade då Lindes besök för att hon därmed gav legitimitet åt den belarusiska diktatorn. Dessutom var tidpunkten för besöket särskilt illa vald, en vecka efter ännu ett förfuskat parlamentsval.

Jag blev intervjuad till radioprogrammet och tog då bland annat upp nämnda kritik, jämte den oro som jag känner för hur Sveriges Belaruspolitik fokuserar allt mindre på mänskliga rättigheter i sin ambition att ”normalisera” relationen med regimen i Minsk.

Ann Linde – som också medverkar i programmet – vill inte kännas vid att hennes besök skulle legitimera diktaturregimen, men samtidigt erkänner hon att det självklart utnyttjas i den inhemska propagandan, och då kan man ju undra hur hon får ihop sitt resonemang. Huvudsyftet med denna propaganda är nämligen just att visa hur Lukasjenka av högt uppsatta politiker i Väst ses som en legitim företrädare för Belarus. ”För varför skulle de annars träffa honom?”, är det underförstådda budskapet.

I övrigt försvarar Ann Linde sitt möte med Lukasjenka genom att framhålla att det gav möjlighet att föra fram kritik mot bland annat valfusk. Men med tanke på att denna kritik endast framfördes i slutna rum – och därför utan problem kunde ignoreras av Lukasjenka – så borde den väl likaväl ha kunnat förmedlas i ett telefonsamtal eller via vanlig post?

Det hävdas ofta från UD att det vore dumt att isolera Belarus, och jag håller med. Därför bör Sverige utöka kontakterna med det belarusiska folket, stötta demokratirörelsen och verka för att underlätta vanliga människors möjlighet att få visum till EU.

Men samtidigt bör man inskränka den formella relationen med diktaturregimen till tydligt och offentligt formulerade krav på respekt för de mänskliga rättigheterna, så länge regimen fortsätter bryta mot dem.

Det ligger inte i Sveriges intresse – och är definitivt inte förenligt med den svenska officiella utrikespolitiken, som ska främja demokrati – att upprätthålla en god relation med en människorättsbrottsling.