Ännu en segerdag

I går inföll ännu en sovjetisk Segerdag med pampiga militärparader och kransnedläggningar, till minne av Nazitysklands kapitulation.

Sin status som den främsta av nationella helgdagar fick Segerdagen några årtionden efter själva segern. Det hände under Brezjnev som själv gärna visade upp sina mer eller mindre välförtjänta medaljer. Dagen var och är dock i första hand en hyllning till Sovjets militära makt.

Att många människor i stället laddat dagen med ett mer fredligt budskap, eller ett personligt sådant (minnet av släktingar som tjänstgjorde i sovjetstyrkorna) har förstås betydelse men förtar inte det problematiska med firandet av Segerdagen. I Belarus legitimerar det Lukasjenkas kvasisovjetiska samhällsmodell, i Ryssland Putins chauvinism.

Det ryska firandet har på senare år fått ett mindre officiöst inslag, kallat Det odödliga regementet. Det var från början ett gräsrotsinitiativ där man gick i procession med porträtt av stupade släktingar. Sedan inkorporerades det i Kremls politik och nu försöker man genom proryska initiativ introducera formatet även i Belarus. Lukasjenka är inte förtjust i detta, och påpekar att man fakiskt redan gör precis samma sak men då kallar det för ”Belarus minns”.

I Ukraina har Segerdagen mot bakgrund av Rysslands aggression inte kunnat firas i tidigare fomat. Samtidigt är den för djupt rotad för att avskaffa. I stället har man spridit ut den över både 8 maj – då den firas i övriga Europa, eftersom den tyska kapitulationen i våra tidszoner inföll före midnatt – och 9 maj. Dessutom kallar man i humanistisk anda 8 maj för Minnes- och försoningsdagen.

Under senare år har det då förekommit gemensamma minnesceremonier mellan sovjetveteraner och ukrainska nationalistveteraner, som ju bekämpade varandra under och efter kriget.

Så värst många veteraner finns det förstås inte kvar i livet, nu 74 år efter krigsslutet.

i min kommentar till förra årets belarusiska firande återgav jag en för mig ny uppgift, nämligen att de hyllade veteranerna inte bara består av de som var med i Andra världskriget utan även i det fortsatta bekämpandet av nationella självständighetsrörelser i Belarus, Ukraina och Baltikum. Eftersom det bekämpandet pågick ända fram till 1951 skulle man kunna tänka sig att en betydigt större del av dem fortfarande är livet.

I år nämner den oberoende nyhetssajten naviny.by återigen denna kategori veteraner, dock utan att fastslå deras antal. Möjligen går detta ändå att utläsa i texten. Där står nämligen att 6250 veteraner fortfarande lever. Av dessa var 3848 frontsoldater under kriget, artonhundra dekorerade arbetare i den övriga krigsapparaten, cirka fyrahundra genomlevde blockaden av Leningrad, och drygt hundra arbetade vid luftvärnet eller andra militärobjekt.

Återstår gör då, om jag räknat rätt, omkring 102 personer.

Kanske spelar det ingen större roll. Som veteraner får de ett litet tillägg till pensionen, rabatt på hyran och gratis busskort. Deras personliga inställning till erfarenheten vet jag inget om men i den mån åldriga veteraner överhuvuvdtaget skryter om sina insatser misstänker jag att just denna kategori inte står i första ledet. Inte heller lyfts de fram i den officiella propagandan.

Om några år kan de dock vara de enda veteraner som finns kvar, eller åtminstone som är vid sådan vigör att de kan delta i ceremonier och vara med i tv-inslag.

Hur gör man då?