Är Belarus existens i fara?

På sistone har spekulationerna om ett ryskt övertagande av Belarus intensifierats. I bakgrunden finns en rysk omläggning av skattepolitiken, som berövar den belarusiska statskassan en del pengar från hanteringen av rysk olja. Detta fick i december Lukasjenka att gå i taket. Där finns också den återkommande frågan om hur Putin ska kringgå den ryska konstitutionens begränsning på två mandatperioder när hans nuvarande går ut 2024. Senast detta inträffade, 2008-2012, lät han som bekant side-kicken Medvedev vikariera en period. Nu tror alltfler att han i stället ska förverkliga den redan 1999 avtalade rysk-belarusiska unionsstaten – alltså bli statschef för en helt ny stat – och på så vis börja om från noll.

Spekulationerna har fått näring både av skvaller inifrån Kreml och av ett helt öppet intresse från Kremls sida att börja förverkliga 1999 års unionsavtal. Vill Minsk behålla oljepengarna får man se till att fördjupa integrationen, har man gjort klart.

Samtidigt riktas ryska fejknyheter mot Lukasjenka. Nu påstås hans vice utrikesminister Aleh Krautjenka under ett besök i Washington ha föreslagit Natoövningar i Belarus, och för några veckor sedan togs en incident i Minsks tunnelbana till intäkt för att ryssar inte gick säkra i landet. (En man blev fråntagen sin kossackmössa och uppmanades verkligen att packa sig i väg till Ryssland, men den som antastade honom var av allt att döma i psykisk obalans.)

Inget av detta är helt nytt. Gas- och oljebråk samt hotet om ryskt övertagande har kantat de två ländernas intima relation alltsedan Putin tog över från Jeltsin för nitton år sedan.

Så hur stor är risken att hotet ska förverkligas?

I en kolumn i Moscow Times, ”A Brotherly Takeover: Could Russia annex Belarus?”, menar Carnegieanalytikern och tut.by-medarbetaren Artsiom Sjrajbman att farhågorna i stor utsträckning grundar sig på myter. För det första är mycket få belarusier beredda att offra landets suveränitet. Även om de gillar Ryssland eller bär på viss sovjetnostalgi är de inte intresserade av att bo i vad som de uppfattar som ett ojämlikt och korrupt samhälle med dåliga vägar. För det andra har även eliten vant sig vid landets suveränitet och skulle enligt Sjraibman rygga tillbaka för en ny osäker tillvaro under ryskt styre.

Detta gäller enligt honom även militären, polisen och KGB:

”Många i västliga media tror att de belarusiska säkerhetsstyrkorna är fulla av ryska agenter”, skriver Sjraibman, ”eftersom de flesta av dagens generaler har examina från ryska militärakademier. Men det är svårt att se hur starka de banden är i dag och varför några års studier i Ryssland skulle väga tyngre än årtiondens tjänst i det självständiga Belarus.”

Samt:

”Och om Putin är så besatt av sina popularitetssiffror att han skulle tvångsannektera hela stater, varför tog han nyligen det impopulära steget att höja pensionsåldern i Ryssland?”

Det sista resonemanget känns bedrägligt. Jag tror inte att Rysslands geopolitiska revansch i första hand handlar om att tillfredställa hemmaopinionens segertörst – en segertörst som Kreml själv målmedvetet har fabricerat – utan snarare om en genuin vilja att utvidga Rysslands makt. En annektering är i linje med denna vilja.

Lukasjenka själv då?

Sjrajbman konstaterar att en diktator inte delar med sig av sin makt, varken inom landet eller till externa krafter. ”Förutom drastiska personliga hot”, skriver han, ”är det svårt att föreställa sig vad Moskva kan erbjuda Lukasjenka för att förmå honom att ge upp sin makt. Pengar, en yacht eller en villa i Sotji närmar sig inte de möjligheter och den status det innebär att fullt kontrollera ett medelstort europeiskt land.”

Som Sjrajbman också tycks anse är nog Lukasjenka, i dagsläget, det viktigaste hindret mot en rysk annektering. Men frågan är vad som händer om det hindret försvinner.

Kanske kan detta åstadkommas med de ”drastiska personliga hot” som Sjrajbman inte specificerar. Kanske kan det ske på något annat vis, genom slump eller med avsikt.

Och hur tungt väger då den allmänna opinionen eller elitens preferenser? Den förra har i diktaturens Belarus nästan inga kanaler att uttrycka sig genom, i form av ett fritt civilsamhälle eller fria politiska partier. Den senare består i huvudsak av kappvändare. Och utan Lukasjenka riskerar vinden – i avsaknad av nämnda civilsamhälle – att blåsa starkast från Moskva. Då kan de där studierna i ungdomen, för att inte tala om ländernas alltjämt intima samarbete på olika områden, bli utslagsgivande.

På sikt finns det därför två sätt att säkra Belarus självständighet gentemot Ryssland. Antingen evigt liv och evig makt åt Lukasjenka, eller att satsa på framväxten av ett oberoende civilsamhälle som tillåter landet att stå på egna ben, oavsett vem som är president.

EU tycks sedan några år satsa på det första alternativet.