Belarus mest rättslösa gör motstånd

Med jämna mellanrum, senast häromdagen, får vi anledning att återkomma till den fängslade människorättsförsvararen Michail Zjamtjuzjny. Under sin tid i fångenskap har han utsatts för godtyckliga disciplinstraff och annan förföljelse i flera olika fängelser. Några andra motiv än rent politiska har inte framkommit. De återtagna domstolsprocesserna mot honom tyder också på att myndigheterna går en balansgång, mellan sin vilja att plåga Zjamtjuzjnyj och sin ovilja att underminera relationen med EU. Man måste utgå ifrån att den balansgången styrs från högsta ort.

På så vis illustrerar fallet Zjamtjuzjny att den belarusiska regimen inte är beredd att förändras, att börja respektera mänskliga rättigheter. Diktaturen kvarstår.

Detta är viktigt för EU-ledarna att vara medvetna om när de nu ska ta ställning till fortsatt dialog med Lukasjenka, efter att han avböjt att vara med på dagens toppmöte med de östliga partnerskapsländerna.

Samtidigt är det förstås så – när det gäller mänskliga rättigheter – att inte alla övergrepp sker på presidentens initiativ. Systemet är beroende av att dess funktionärer saknar skrupler, och detta visar sig även i andra fall än de politiska. Ibland gläntar människorättsförsvarare på dörren till detta opolitiska förtryck, men hur utbrett det är kan nog ingen med större säkerhet säga. I den senaste nyheten om Zjamtjuzjny figurerar exempelvis en uppgift om att ett femtiotal av hans medfångar liksom han vägrar låta sig inordnas bland de oberörbara lågstatusfångarna, och därför liksom han möts av upprepade disciplinstraff.

Om detta stämmer betyder det dels att förtrycket på belarusiska fängelser är mycket omfattande och dels att det också finns ett betydande motstånd mot det.

En annan dörr in till rättssystemets mörkare hörn gläntades på i dagarna. Det skedde genom ett öppet brev från den fängslade prästen Kanstantsin Burykin till president Lukasjenka. Burykin greps för ett år sedan, då polisen ska ha kommit hem till honom för att leta efter fascistisk litteratur och i stället funnit en pistol, en revolver och patroner. Han dömdes i somras till tre års fängelse för olaga vapeninnehav.

Till saken hör att Burykin i början av 00-talet fungerade som andlig vägledare åt den belarusiska avdelningen av Rysk nationell enighet, RNE, en högerextrem organisation vars klistermärken man på den tiden kunde se litet varstans i Belarus. Av dem fick han också vapnen i present, säger han. Han uppger att han på eget initiativ lämnade gruppen, efter att ha samrått med kyrkans ledning, då han blivit alltmer medveten om dess destruktiva sida. RNE förbjöds sedermera såsom extremistiskt.

Burykins politiska naivitet – eller vad man ska kalla det – är dock inte vad vad den här texten handlar om. Överdrivet ryskpatriotiska tendenser frodas inom den ortodoxa kyrkan, även om Burykin måhända rörde sig en smula längre åt det hållet än de flesta präster gör. Han har dessutom en svastika tatuerad på kroppen, något som möjligen är en ungdomssynd, och som enligt honom själv inte var en medveten politisk handling.

I övrigt verkar han vara mycket uppskattad av sin församling i byn Hatava och gör åtminstone på bild ett sympatiskt intryck.

Som sagt, detta var en nödvändig parentes. Mer intressant är nämligen hans egen förklaring till varför han fastnat i rättvisans garn. Den går ut på att han som ordförande i landets styrkelyftarförbund upptäckte hur kriminella element i förbundet – under ledning av en känd bandit som arbetar som tränare i staden Asjmjany – systematiskt använde tävlingsresor till Litauen för att smuggla in stora mängder cigaretter i Belarus. Det var när Burykin försökte sätta stopp för detta som polisen kom och hälsade på.

Tiden i häktet blev sedan en prövning för Burykin. Bland hans cellkamrater fanns en brutal figur som till skillnad från de andra inte var under utredning, utan som redan avtjänade sitt straff, och som mot bättre fängelsevillkor hjälpte utredarna att slå fram önskvärda vittnesmål ur de häktade.

Fängelsepersonalen såg mellan fingrarna på misshandeln.

Även Burykin hotades av utredarna med den brutale medfången, samt med att de skulle plantera narkotika på hans barn och andra liknande olagligheter, om han inte medgav att han var ledare för en nynazistisk liga och hade försnillat styrkelyftarförbundets pengar. I ledningen för det senare stod nu cigarettsmugglaren, och Burykin spekulerar (på tillsynes goda grunder) i att utredarna var i maskopi med denne. De krävde att han skulle ange andra.

Efter domen i somras fick Burykin tillbringa två månader i fred i fängelset. Men då han skrev sitt brev till Lukasjenka i slutet av september hade påtryckningarna mot honom just återupptagits, med godtyckliga disciplinanmärkningar av det slag vi ser i fallet Zjamtjuzjny.

Burykins uppgifter framstår som trovärdiga och rättsrötan som total.

Men som sagt, ibland resulterar övergreppen i motstånd. Den för ett halvår sedan frigivne människorättsförsvaren Andrej Bandarenka, kollega till Zjamtjuzjny, har nu återupplivat deras organisation Platforma – som ju arbetar för just fångars rättigheter. Nyligen kunde han i detalj rapportera om en månadslång hungerstrejk i ett fängelse i Zjodzina. Det var ett litet fängelse, men i stort sett alla fångar deltog.