Blir det krig i Ukraina nu då?

När försvarsminister Hultqvist dök upp i Rapport för en dryg vecka sedan och ville skicka svensk militära instruktörer till Ukraina för att avvärja ett ryskt invasionshot – bestående av hundratusen soldater vid gränsen – blev jag överraskad. Några veckor tidigare hade jag visserligen sett en nyhet om ryska truppansamlingar. Eller snarare om att satellitbilder visade en massa ryska militära fordon stå parkerade nära gränsen. Men Ukraina tonade ju då självt ned betydelsen av detta.

Nu gör man inte längre det, utan varnar för att Putin kan anfalla om ungefär två månader. Han ska bara mjuka upp Ukraina och omvärlden med litet mer psykologisk krigföring först. Till den psykologiska krigföringen räknas ett antal samhällsproblem till vilka Ukraina nog inte självt är helt oskyldigt samt migrantkrisen vid belarusisk-polska gränsen.

Kända fakta talar för att Lukasjenka släpper igenom migranterna som en reaktion på EU:s sanktioner, och att detta kanske är varken särskilt organiserat eller genomtänkt. Men framförallt Polen presenterar en strid ström av bildbevis som påstås visa att belarusisk militär styr migranterna och man hävdar även att det är just Putin som ligger bakom.

Den polska PiS-regeringen har ju en utsatt position som en av EU:s ”bad boys”, tillsammans med Orban i Ungern. Därför är det förståeligt om man försöker blåsa upp migrantkrisen för att mobilisera internationellt stöd, inte bara från EU utan även från Nato. Polens egen aversion mot invandring spelar nog en ganska liten roll i sammanhanget eftersom i stort sett alla migranterna vill vidare till Tyskland.

Även Ukraina har nu mobiliserat sin gränsbevakning mot en eventuell migrantattack från Lukasjenkas sida, vad nu migranterna skulle ha i Ukraina att göra. Och samtidigt har det tidigare nedtonade invasionshotet från Ryssland plötsligt blivit ganska akut. Det tidigare nedtonandet skyller man själv på att man efter åtta års konflikt blivit avtrubbad.

Hundratusen soldater låter dock mycket. Det är ju ungefär lika många som i våras, då alla var överens om att läget var mycket, mycket spänt. Så kanske bör man ändå ta hotet på allvar?

Professor Mark Galeotti konstaterar i en krönika i Moscow Times att Ryssland till skillnad från i våras inte har gjort något spektakel av mobiliseringen, vilket förstås bidrar till osäkerheten om hur allvarligt läget är. Eller, rättare sagt, vi kan alltså inte vara säkra på att det är allvarligt.

Samtidigt verkar mobiliseringen egentligen inte vara särskilt stor. På den kartbild som offentliggjorts av Ukrainas militära underrättelsetjänst HUR framgår att Ryssland hittills har utökat antalet ”taktiska bataljonsgrupper” i en ganska blygsam omfattning. Och det är sådana taktiska bataljonsgrupper som skulle gå i spetsen för en invasion, förklarar Galeotti.

Dock, enligt amerikanska underrättelsekällor är än så länge bara halva invasionsstyrkan på plats. Och Peter Hultqvist varnade redan i våras för att den ryska nedtrappningen då var en illusion. Hotbilden är alltså hög både med och utan en större mobilisering.

Varningarna för en invasion tycks komma mer från just USA än från Ukraina. Liksom med Polen är det svårt att frigöra sig från intrycket att Ukraina anpassar sig till den amerikanska linjen för att utverka mer militärt stöd. Framförallt från USA, men även från EU och däribland alltså Peter Hultqvist. Något slags ukrainskt-amerikanskt militärt samarbetsavtal tecknades i förra veckan i Washington.

Samtidigt har ju Ryssland uttryckt oro över USA-ledda övningar i Svarta havet och med amerikanska bombplan mot Rysslands gränser. Putin vill absolut inte ha in Natostyrkor i Ukraina. Även om risken är liten så kanske han bestämmer sig för att invadera Ukraina för att avstyra en slutgiltig ”förlust” av landet, spekulerar Galeotti, utan att verka tro på det.

Vem som egentligen driver upp spänningen är en öppen fråga. Men den som inte själv vill bidra till krigsrisken kan ju åtminstone försöka avhålla sig från ogrundade överdrifter. Ukrainas inhemska problem behöver inte bottna i rysk psykologisk krigföring och Putin ligger inte bakom allt Lukasjenka gör.

Det är också tur att toppmötet mellan Biden och Putin blev av i juni. Där kom man överens om att länderna måste hålla kontakt även i spända lägen för att undvika krig, vilket i dag ledde till ett telefonsamtal mellan deras generalstabschefer. Förhoppningsvis klarar de av att hålla en saklig diskussion.