Brittisk ambassadör talar i nattmössan

Med Lukasjenkas väntade Brysselbesök i nästa månad kan man undra, mer än vanligt, hur EU egentligen ställer sig till frågan om mänskliga rättigheter i Belarus. Den belarusiske diktatorn har inte varit i Bryssel sedan 1995 och att han nu välkomnas dit måste nog uppfattas som något slags belöning.

Att hans insatser på människorättsområdet inte kan föranleda någon sådan belöning torde stå klart för de som följer rapporteringen på den här sidan.

Vårvinterns stora demonstrationer mot ”parasitdekretet” kvästes av polis. Ett tjugotal personer ställdes inför sannolikt helt fabricerade anklagelser om att driva en väpnad motståndsrörelse och torterades i häkte. De senaste årens bötesstraff för demonstrationsorganisatörer har alltmer kommit att ersättas av arreststraff. Den av inhemska människorättsförsvarare erkände politiske fången Michail Zjamtjuzjny plågas återigen i fängelset. Dessutom trakasseras exilkanalen Belapans lokala korrespondenter med ständiga böter.

Som tidigare konstaterats, mer än en gång, är den allmänna bilden att EU nedprioriterat mänskliga rättigheter efter att Lukasjenka försökte mäkla fred i Ukraina. Att det låg i hans eget intresse att göra detta – och att han alltså inte behövde belönas för det – torde kanske ha varit uppenbart från början. Riktig varför dialogpolitiken och tövädret fortsätter är dock mindre klart.

Storbritannien är visserligen på väg ut ur EU men häromdagen gav landets ambassadör i Minsk, Fiona Gibb, en större intervju som dessvärre kan vara symtomatisk för den europeiska inställningen. Ställd inför frågan om storpolitiska hänsyn har trumfat värnandet av mänskliga rättigheter höll hon inte alls med. Hon sa till och med att man inom EU skulle bli ”mycket förvånad” om man fick höra att någon trodde detta.

Svaret är litet lustigt, eftersom det förmodligen är svårt att hitta någon som inte tror det.

Fiona Gibbs uttrycker vidare vad som bara kan förstås som självkritik när det gäller den tidigare linjen, alltså den med sanktioner mot belarusiska regimfunktionärer. Med den nya dialogen, menar hon, kan man vara mer ”konstruktiv”. Dessutom har den gett britter och europeer ”bättre förståelse för de problem Belarus står inför”.

Vad var det man inte förstod när man upprätthöll sanktioner mot ansvariga för människorättskränkningar?