Lukasjenkas efterträdare?

Vid tre olika presidentval under Lukasjenkas tid vid makten, 2001, 2006 och 2015 – ja, alla utom valet 2010 – så har det regimtrogna ”liberaldemokratiska” partiets ledare Siarhej Hajdukevitj kandiderat för att hjälpa till att ge valen en skenbar pluralistisk prägel. (2010 fanns det ovanligt många riktiga oppositionskandidater på valsedeln.)

Förra året överlämnades ledarskapet för Hajdukevitjs parti till hans son, Aleh Hajdukevitj, som då även bereddes en plats i parlamentet. Och i år var det tänkt att han skulle vara med i presidentvalet. Men i går drog han sig oväntat ur, bara några dagar efter att han liksom de andra 14 anmälda hade börjat samla stödunderskrifter.

Det spekuleras nu om att Hajdukevitj blev tillsagd att dra sig ur – för att diktatorn Lukasjenka är genuint orolig över verklig konkurrens i valet. Därför, resoneras det, vill Lukasjenka inte avstå några av sina egna röster till en figur som Hajdukevitj. (Även om Lukasjenka gärna fuskar vill han förstås ha så många verkliga röster som möjligt.)

Vem är det då Lukasjenka ser som ett verkligt hot?

De tydligt oppositionella kandidaterna säger öppet att de inte har för avsikt att försöka ställa upp i valet, utan använder möjligheten till namninsamling som ett sätt att lagligen försöka nå ut till befolkningen. De brukar också ha svårt att få ihop de nödvändiga hundratusen stödunderskrifterna.

Analytikern Aljaksandr Klaskouski tror att den som bekymrar Lukasjenka i stället är Viktar Babaryka, mångårig chef för Belgazprombank, ”gasindustribanken”, och som sådan uppmärksammad för dugligt ledarskap.

Babaryka ska tidigare ha tackat nej till att bli premiärminister och verkar nu gå in på allvar för att försöka bli president. Hans initiativgrupp är ovanligt stor – med över niotusen medlemmar – och borde därför inte ha några problem med att samla in det nödvändiga antalet stödunderskrifter.

Mot Lukasjenkas auktoritära ledarstil och sovjetiska samhällsmodell ställer Babaryka omfattande privatiseringar (för att få fart på ekonomin) och sitt eget moderna ledarskap. Detta ska i korthet gå ut på att ge hans underställda frihet under ansvar. Han vill dessutom återinföra begränsningen på maximalt två mandatperioder för en och samma person på presidentposten.

Klaskouski tror att Babarykas moderna framtoning kan gå hem inte bara hos väljarna utan även bland de hunsade byråkraterna. Det är därför Lukasjenka är orolig, menar han. Som framgångsrik bankdirektör har Babaryka också onekligen en imagemässig fördel framför de marginaliserade oppositionspolitikerna, som under Lukasjenkas 26 år vid makten av uppenbara skäl inte har haft många framgångar att skryta med.

Ett fredligt skifte från sovjetpolitikern Lukasjenka till den mer moderne Babaryka vore kanske inte det sämsta för Belarus. Eller ens för Lukasjenka själv, som nu har nått svensk pensionsålder, och som med Babaryka vid makten gissningsvis skulle slippa att stå till svars för allehanda brott han kan ha begått.

Kanske hoppas Babaryka att detta är vad diktatorn själv ska inse. Och kanske ingår Hajdukevitjs tillbakadragande i så fall i ett ordnat överlämnande av makten. Hur Babaryka behandlas av statliga media framöver kommer att ge en fingervisning om det.