Därför velar regimen om Frihetsdagen

De senaste dagarnas turer kring minnet av BNR, 1918 års Belarusiska folkrepublik, visar hur krångligt det är för Aljaksandr Lukasjenka att förhålla sig till sitt eget lands självständighet. För detta är vad BNR i första hand symboliserar – belarusisk självständighet, och då från rysk överhöghet.

Å ena sidan står Lukasjenka nu under ovanligt hårt tryck från Moskva. Under vintern berövade en rysk skatteomläggning Belarus mycket av dess intäkter från rysk olja. Något som gjorde Lukasjenka så arg att han liknade det vid Nazitysklands agerande, vilket han direkt tvingades att be Putin om ursäkt för.

Kreml lät meddela att om man vill fortsätta leva på rysk olja och gas får man se till att börja implementera det tjugo år gamla unionsavtalet. Där ingår en gemensam valuta och gemensamma politiska institutioner.

Ett förverkligande av unionsstaten ses som en möjlighet för Putin att stanna kvar efter 2024 då hans nuvarande – och enligt den ryska konstitutionen sista – mandatperiod löper ut. Som ledare för en helt ny stat kan han börja om från noll.

Påtryckningarna går dock längre tillbaka.

Exempelvis utsågs för ett drygt halvår sedan till ny rysk ambassadör den erkände hårdingen Michail Babitj. Han var dessförinnan en av de ryska superguvernörerna, som överser landets åtta federala stordistrikt. En tjänsteman vid det belarusiska utrikesministeriet menade häromveckan att Babitj tyvärr ännu inte har förstått skillnaden mellan Belarus och ett ryskt federalt distrikt.

Och även för två år sedan befann sig den rysk-belarusiska relationen i en ovanligt djup svacka. Regimtrogna analytiker varnade till och med för rysk annektering.

Mot den här bakgrunden ligger det i Lukasjenkas eget intresse att stärka det nationella självmedvetandet, något den demokratiska oppositionen dock haft monopol på alltsedan han kom till makten på 90-talet. För honom blir det en svårhanterlig ekvation.

Under förra årets Frihetsdag tilläts oppositionen genomföra en relativt opolitisk manifestation vid Stora teatern i centrala Minsk. Deltagarna kunde räknas i tiotusental. Samtidigt greps de som vid sidan av denna manifestation försökte genomföra mer radikalt präglade möten på andra platser.

I år nekades man helt de bästa platserna för manifestationen och fick hålla tillgodo med den perifera Kievparken. Deltagarantalet var kanske en tiondel av fjolårets. Och återigen stoppade polisen de som saknade tillstånd. Själv höll sig Lukasjenka långt borta från allt BNR-firande genom att resa iväg till Mahiljoulänet och inspektera lantbruket där.

Så frågan är vad han kan göra för att långsiktigt stärka sin förhandlingsposition gentemot Moskva, utan att ge sina opponenter utrymme? Svaret, skriver Aljaksandr Klaskouski i en analys, är att försöka bygga en ny självständighetsidé som kretsar kring Lukasjenkas eget maktinnehav och vars historia inte sträcker sig längre bakåt än så. Enligt Klaskouski jobbar Lukasjenkas ideologer nu aktivt i den riktningen.

Kanske är det så man ska tolka även tidigare försök att etablera en statlig ideologi, i början av 00-talet. I tiden inföll dessa efter att Putin hade tillträtt som rysk president och integrationsidén börjat framstå som mindre lockande för Lukasjenka.

En Lukasjenkacentrerad nationalism eller patriotism kan dock, till skillnad från oppositionens, aldrig komma att tjäna demokratins sak. Även om EU skulle välkomna distanseringen från Ryssland sker den på bekostnad av de mänskliga rättigheterna – eftersom stärkt personkult förutsätter stärkt förtryck.