Der Spiegel, Bill Browder och – vem då?

Der Spiegels artikel om Bill Browder och Sergej Magnitskij, publicerad för fyra veckor sedan, har anmälts av Browder till det tyska pressrådet. Spiegel kommenterar anmälan på sin hemsida och står fast vid publiceringen.

För den som inte minns vad detta handlar om:

2009 dog Browders revisor Sergej Magnitskij i ryskt häkte. Detta efter att ryska skattepoliser organiserat en kupp mot Browders finansbolag Hermitage Capital, och därigenom erhållit 230 miljoner dollar i skatteåterbäring. Browder har sedan lyckats genomdriva Magnitskijlagar i USA och andra länder, med  sanktioner mot de inblandade och andra skurkar.

När jag själv återgav Magnitskijfallet i Östgruppens rapportskrift I Kremls skugga, lade jag in en brasklapp om att hans lidanden i fängelset kanske inte var avsiktliga. Men jag återgav också en uppgift om att hans död orsakats av misshandel.

Alla dessa omständigheter har varit föremål för olika tolkningar. Personligen har jag inte trängt tillräckligt djupt in i dem för att bilda mig en bestämd uppfattning. Mitt intryck är att Browder dragit så hårt han kunnat på dem, när han etablerat historien om visselblåsaren som torterades och misshandlades till döds. Men jag får också en känsla av att Spiegel gör likadant fast tvärtom.

Ett exempel: 5 juni 2008 hade Magnitskij lämnat ett vittnesmål. Browder beskriver det som en anklagelse mot de korrupta skattepoliserna. Spiegel invänder att han inte anklagar dem rakt ut. När jag själv läser vittnesmålet tycker jag att anklagelsen är uppenbar, även om den inte är uttalad. Magnitskij redogör detaljerat för turerna i kuppen.

Spiegel ifrågasätter också Magnitskijs roll som central visselblåsare. Andra hade uttalat liknande anklagelser, tidigare. Det hade de säkert. Men i nämnda vittnesmål framgår ändå att Magnitskij hade en viktig, kanske central, roll i att reda ut vad det var som hade hänt. Och till skillnad från andra Browdermedarbetare som bara tvingades emigrera fick han plikta med sitt liv.

Mer radikala Browderkritiker menar att det är Browder som är skurken i hela historien och att Magnitskijs olyckor berodde på att han hade hjälpt denne att begå skattebrott. Spiegel gör antydningar i den riktningen men löper inte linan ut. Faktum är att tidningens artikel nästan inte behandlar tvåhundratrettiomiljonerdollarkuppen alls.

Och det är en stor brist, tycker jag.

Enligt Browder lever de utpekade skattepoliserna och deras kumpaner långt över sina tillgångar. Det är en omständighet som också borde undersökas och diskuteras av den som försöker göra gällande att han hittar på.

Förutsatt att detta är möjligt, förstås.

Något som gick upp för mig nu när jag tittade litet närmare på allt detta är att Browders bevisning – där han som man säger har ”följt pengarna” – består av sekretessbelagd information som bankutdrag, flygbolagsloggar och liknande. När han kallades att vittna i en amerikansk rättsprocess 2015 kunde eller ville inte Browder berätta hur hans medarbetare hade kommit över denna information. Han talar om anonyma källor i Moskva men bedyrar att ingen har blivit mutad för att bryta mot några sekretesslagar.

Mot bakgrund av andra, mer nyligen inträffade, men liknande, exempel, går mina egna tankar i en annan riktning.

Jag syftar på den undersökande sajten Bellingcats anmärkningsvärda tillgång till ryska myndighetsregister när de utrett mordet på den tjetjenske separatisten i Berlin och Novitjokförgiftningen i brittiska Salisbury. I åtanke har jag också Chodorkovskijs utredning av mordet på på de tre journalister han hade skickat till Centralafrikanska republiken, och som innehöll en kartläggning av brottslingarnas telefontrafik. I alla dessa fall finns en i mitt tycke mer närliggande förklaring än mutor.

Bellingcat, Chodorkovskij och Browder är alla baserade i Storbritannien. Min hypotes är att de i sina avslöjanden har fått hjälp av brittisk underrättelsetjänst.

Vid en första anblick spelar detta kanske inte så stor roll. Det viktiga är ju att informationen är korrekt, och jag tror inte att britterna anser det meningsfullt att sprida rena falsarier. Men i förlängningen tjänar knappast debatten kring dessa frågor på hemlighetsmakeri. Det vore förstås bättre om den brittiska underrättelsetjänsten öppet kunde stå för den information den låter offentliggöra. Inte minst för Bill Browder, om det nu är som jag tror. Då skulle inte Magnitskijhistorien behöva stå och falla med en enda människas trovärdighet.