Diktaturens mjuka baksida

Både ni och vi har ju ”diktatur” sa Lukasjenka vid ett besök i Uzbekistan i förra veckan, och lockade fram inställsamma skratt från de närvarande tjänstemännen. Men diktatur i ordets goda bemärkelse, förklarade han. Nyligen hade ju exempelvis halva hans regering fått sparken för att de inte producerat resultat. Ingen hamnar oförskyllt i fängelse eller avrättas, skämtade han vidare. Allt går öppet och ärligt och folkligt till.

Men så värst öppen och ärlig är nog inte Lukasjenkas hantering av sina underlydande. Som journalisten Valer Karbalevitj visar i en färsk krönika tycks de återkommande utrensningarna av toppbyråkrater i mångt och mycket vara ett spel för galleriet. Och konsekvenserna av deras eventuella misskötsamhet och korruption helt godtyckliga.

Den sparkade industriministern skulle exempelvis enligt Lukasjenka under det tv-sända besöket i Orsja (där han ju rensade ut regeringen) få välja mellan fängelse eller ett jobb på den lokala instrumentfabriken. I stället utnämndes han till Lukasjenkas medhjälpare och inspektör för hela Vibsebsklänet. En post som på sätt och vis kan betraktas som en befordran.

De regimfunktionärer som verkligen hamnar i fängelse kan också hoppas på en snabb benådning. Karbalevitj nämner koncernchefen för Belneftechim som som dömdes till fem år men bara behövde sitta av ett och ett halvt, innan han utsågs till vd för bilfabriken i Minsk. Andra med liknande erfarenheter under senare tid är före detta kommunalrådet i gruvorten Salihorsk, förre vd:n i Belarusbank, och förre vice riksåklagaren Aljaksandr Archipau.

Den korruptionsdömde Archipau skickades från fängelset till en förlustbringande kolchos, för att chefa där. Nyligen rapporterades att han efter två år på kolchosen hade tillåtits skaffa sig ett hyggligt jobb i Minsk i stället.

När Lukasjenka offentligt skäller ut sina underlydande och hotar dem med avsked eller fängelse handlar det i första hand om att upprätthålla bilden av honom som den rättrådige härskaren som sätter pli på sina vasaller. Dels framstår han som stark, dels framstår de och inte han som orsaken till olika brister i samhället.

Men i verkligheten, menar Karbalevitj, måste han gå mjukare fram än vad han ger sken av. Tar han i alltför hårt mot alltför många kan det resultera i att byråkratin vänder sig emot honom.

Och om så bara en enda av de avpolleterade tjänstemännen känner sig alltför illa behandlad, kan detta också bli ett problem. Karbalevitj påminner om Aljaksandr Kazulin, som fick sparken som rektor för Minsks statliga universitet 2003, och som tre år senare ställde upp sin en av oppositionens två kandidater i presidentvalet.

Dessutom, menar Karbalevitj, njuter förmodligen Lukasjenka av att kunna skrämma sina underlydande och sedan skona dem. Detta är en viktig del av maktens sötma, skriver han.

Det stämmer nog. Det viktiga är förstås att även diktatorer har att ta hänsyn till realiteter, och inte kan tillåta sig vad som helst. Få av dem är irrationella galningar. Samtidigt är dock landets demokratiörelse och opposition i ett betydligt mer utsatt läge än Lukasjenkas egna byråkrater.