Dimridåer kring karelska avrättningar

I slutet av augusti förra året rapporterades här om den nya utgrävningen i Sandarmoch, som under 1937 och 1938 var en av Stalinterrorns avrättningsplatser. Massgravarna här upptäcktes 1997 av Memorial och Jurij Dmitrijev – som sedan tog sig för att utforska och dokumentera dåden. 6431 offer ska man ha identifierat. Minnesmärken har satts upp och årliga minnesceremonier har hållits där även myndigheterna har deltagit.

Detta fram till 2016. Då upphörde myndigheternas medverkan.

Två historiker vid universitetet i Petrozavodsk hävdade samtidigt att åtminstone en del av liken i Sandarmoch kunde vara sovjetiska fångar som avrättats av finska styrkor. Redan i slutet av 00-talet hade en liknande hypotes förts fram men då inte fått fäste. Nu var tiden kanske mogen, rehabiliteringen av Stalin hade kommit längre och myndigheterna skulle välkomna en ny historieskrivning som inte kastade lika mörka skuggor över den egna historien.

Några månader senare, i december 2016, greps så Jurij Dmitrijev och fick tillbringa ett drygt år i häkte. Han anklagades för att ha ta tagit pornografiska fotografier av sin fosterdotter. Dmitrijev förklarade att bilderna – som visserligen visade flickan naken – inte alls var pornografiska utan till för att dokumentera hennes hälsoutveckling, om de sociala myndigheterna skulle ifrågasätta omvårdnaden av henne. Han släpptes ur häktet i januari 2018 och friades i domstol i april samma år. Förutom när det gällde en anklagelsepunkt om vapenbrott som handlade om ett gammalt gevär han hade hittat.

Men i juni 2018 ogiltigförklarade den regionala domstolen i Karelen domen och bestämda att rättegången måste tas om. Några veckor senare greps Dmitrijev återigen och sitter nu fortfarande – nästan ett år senare – häktad. Den nya rättegången pågår bakom lyckta dörrar. Anklagelserna har skärpts till att han skulle ha begått sexuella övergrepp på fosterdottern.

Och med Dmitrijev ur vägen inleddes som sagt de nya utgrävningarna, i slutet av augusti, som syftade till att bevisa den nya hypotesen om finska gärningsmän. Utgrävningarna gjordes av ett tiotal personer, dels representanter från det statssponsrade Ryska militärhistoriska sällskapet och dels värnpliktiga från den för liknande ändamål inrättade 90:e särskilda eftersöksbataljonen, som sorterar under Leningrads militärdistrikt. Efter en och en halv vecka hade man grävt upp fem skelett och tyckte sig vara klara. De preliminära resultaten tyckes stärka hypotesen, men noggrannare forensiska undersökningar skulle följa och vad jag kunnat utröna är resultaten av dessa ännu inte offentliga.

En som redan vid tiden för utgrävningarna ifrågasatte resultaten var chefen för det lokala museet i Medvezhegorsk, kommunen där Sandarmoch ligger, Sergej Koltyrin. Men reportage från den tiden beskriver honom som nervös och han säger själv att han är orolig att dela Jurij Dmitrijevs öde. Koltyrin ska för övrigt själv tidigare ha medverkat i Dmitrijevs utforskningar av massgravarna.

Mycket riktigt: i oktober greps också Koltyrin och anklagades för – sexuella övergrepp och vapenbrott.

Till skillnad från Jurij Dmitrijev har Koltyrin inte erhållit något brett stöd. Anhöriga sägs hävda att anklagelserna är politiskt motiverade, men själv har han avböjt att kommentera. Även den rättegången har pågått bakom lyckta dörrar. Och i går meddelades domen ha fallit – nio års fängelse. En medbrottsling till honom, en bekant som arbetar som matros på ett militär bogserfartyg – och som inte heller kommentarat fallet offentligt – dömdes till elva års fängelse. Tillsammans ska de upprepade gånger ha förgripit sig på en pojke som är släkt med matrosen, då pojken var tolv och tretton år gammal.

Vapenbrottet gällde en revolver som ska ha påträffats hemma hos Koltyrin.

Som sagt, medan Dmitrijev fått brett stöd i offentligheten tycks Koltyrins fall ha bemötts med tyst undran. Utom från regimtrogna medier som har kunnat kombinera den Stalinvänliga historierevisionen med att utmåla människorättsinriktade minneshistoriker som depraverade och oärliga människor.