En meningslös eller heroisk död?

Journalisten Irina Slavina i Nizjnij Novgorod, som i fredags tände eld på sig själv och sedan dog på sjukhus, bad i ett sista Facebook-inlägg att skulden för hennes död skulle läggas på staten.

Hennes handling hade föregåtts av en husrannsakan tidigt på torsdagmorgonen, där hennes anteckningsmaterial och hennes och familjens datorer och telefoner beslagtagits. Hon har också under de senaste åren bötfälls flera gånger.

Slavina drev sajten Koza-Press och var uppskattad för sitt engagemang för ett mänskligare Ryssland. I samband med Fotbolls-VM 2018 chattade jag med henne, och fick intrycket av en person med ovanligt stort hjärta.

Vad jag förstår var det detta hjärta och engagemang – inte de obehag som hon själv ibland fick utstå – som drev henne att göra det hon gjorde. Redan i en Facebook-uppdatering sommaren 2019 funderade hon öppet över denna möjlighet. Skulle det föra vår stat närmare en ljusare framtid, frågade hon, eller vore det ett meningslöst offer?

Hennes många vänner svarade enhälligt att hon var till större glädje levande.

Irina Slavina är inte den första att bränna sig själv till döds i en politisk eller moralisk manifestation. För ett år sedan gjorde en representant för det udmurtiska folket i Izjevsk, 79-årige Albert Razin, detsamma. Självbränning var också en av de protestmetoder som den villkorligt dömde studentaktivisten Jegor Zjukov hade förespråkat.

Men lyckligtvis inträffar detta inte ofta.

Att lägga skulden för Irina Slavinas död på den ryska staten är jag inte beredd att göra. Beslutet var hennes eget. Kanske kommer hon likt den tjeckiske Jan Palach – som 1969 brände upp sig i själv i protest mot den sovjetiska invasionen av hans hemland – en gång att hedras med ett minnesmärke och sitt namn på ett torg. Men jag är benägen att hålla med hennes vänner, och det finns inget jag kan säga till stöd.