Enkelriktad trafik till Minsk

Nästa månad väntas EU:s utrikeschef Federica Mogherini besöka Belarus diktator Aljaksandr Lukasjenka i Minsk. Jag antar att det är det finaste besöket han fått hittills, finare än när Tysklands och Österrikes presidenter, eller den nu avgångne österrikiske kanslern, var och hälsade på honom.

Ja, det är imponerande besök han får numera. Detta efter att ingen under två decenniers tid hade velat ta i honom med tång. Själv har han också under de senaste åren blivit inbjuden åtminstone till Österrike, Lettland och Polen, samt till Bryssel – dock utan att åka. Besökstrafiken börjar alltså se ganska enkelriktad ut.

När det gäller den senaste inbjudan, att åka till Polen för att vara med och högtidlighålla åttioårsminnet av Andra världskrigets utbrott, finns det mer eller mindre bra förklaringar. I det sovjetiska historiemedvetande som också är Lukasjenkas började inte kriget i september 1939, då Hitler och Stalin delade på Polen, utan i juni 1944, då Hitler fortsatte österut. Minnesceremonierna hade därför säkert känts litet obekväma för Lukasjenka. Men att anlägga en passande högtidlig min under dem hade han säkert klarat av ändå.

Viktigare är nog att hans ryske kollega Vladimir Putin inte alls var inbjuden. Detta eftersom Putin – förklarade den polska regeringen – beter sig på liknande vis mot sina grannar som de som invaderade Polen 1939. Efter en sådan avspisning hade det nog retat Putin ganska ordentligt om Lukasjenka varit med vid ceremonierna.

Och detta – att inte reta upp Ryssland – är vad som ständigt återkommer i förklaringarna till varför Lukasjenka aldrig kommer sig iväg till EU-länderna. Ändå fortsätter de att locka och pocka, och att se mellan fingrarna på hans diktatur. För vad?