Ett dystert hundraårsjubileum

Häromdagen, 20 december, inföll ett dystert jubileum. Det var hundra år sedan den ryska säkerhetstjänsten bildades. I december 1917, någon månad efter bolsjevikernas maktövertagande, bildades den så kallade extraordinära kommittén, tjekan, under ledning av ”Järn-Feliks” Dzerzjinskij.

Under de kommande årtioendena skulle organisationen bära olika namn: OGPU, NKVD, MGB och förstås, från 1950-talet fram till Sovjetunionens upplösning, KGB. I dag är den mest känd som FSB.

Men alltjämt tycker dess officerare om att kalla sig själva ”tjekister” och betraktar 20 december som sin egen högtid. Inför årets datum gav exempelvis FSB-chefen Aleksandr Bortnikov en stor intervju i tidnigen Rossijskaja Gazeta där han är stolt över organisationens historia och menar att eventuella övergrepp måste förstås i en förmildrande kontext.

Bortnikov menar att det på grund av organisationens hemliga natur bildats många myter kring den, som tyvärr inte är lätta att råda bot på ens med offentliggjorda arkivmaterial. Dessutom, inflikar han, föll över tjugotusen NKVD-medarbetare själva offer för Stalinrepressionen.

En annan intervju om ämnet gavs i regimkritiska Radio Svoboda av historikern Aleksej Tepljakov. Han har skrivit flera böcker om säkerhetstjänstens tidiga historia, däribland en nyutkommen sådan.

Tepljakov menar att offentliggjorda arkivmaterial sedan länge är en bristvara och att inte minst FSB självt är att beskylla för detta. På senare tid har dock Ukraina öppnat de arkiv som finns där, liksom även Georgien, vilket ger forskare nya möjligheter.

När det gäller tjekans tidiga historia, under Lenin och Stalin, konstaterar han att många av dess medarbetare rekryterades utanför partiet och bestod av äventyrare och kriminella. Bolsjevikerna ville uttryckligen ha medarbetare som var kapabla till grymhet. På Stalins tid kunde ledarens egna livvakter vid sidan av sin huvudsakliga tjänstgöring delta i avrättningar just för att upprätthålla sin kallblodighet.

Förutom denna kallblodighet gjorde sig också en hel del sadism gällande i leden. Den tog sig uttryck i onödigt grymma avrättningsmetoder och i att man gärna misshandlade offren innan man sköt dem.

När det gäller påståendet att tjugotusen säkerhetsmän själva drabbades av repressionen – en uppgift som lanserades av KGB:s ledare under perestrojkan – så menar Tepljakov att siffran är kraftigt överdriven. Organisationen såg efter de sina och de flesta som drabbades kom undan med att placeras som övervakare på någon arbetsplats eller som befäl i fångläger. De gick miste om sin karriär men behöll en priviligierad status.

Tepljakov säger själv att han aldrig drabbats av några obehagligheter från den organisation han kritiserar. Men att kampen om tjekans och FSB:s historia förs på allvar framgår av fallet Jurij Dmitriev: den karelske historikern som kartlagt en del av stalintidens massavrättningar och som sedan över ett år sitter häktad, av allt att döma oskyldigt, för barnpornografibrott. Nyligen hölls ett stödmöte för honom på Sacharovcentret i Moskva där flera kända historiker och kulturpersonligheter deltog.