EU inför Magnitskijlag

På måndagen beslöt EU att införa den Magnitskijlag som varit på tal under några år. Den nämner visserligen inte uttryckligen Magnitskij – och liknande sanktioner som den nya lagen möjliggör finns redan mot exempelvis Lukasjenkaregimen i Belarus – men det råder ingen tvekan om att just strävan efter en lag i Magnitskijanda ligger bakom beslutet.

En påminnelse: Juristen Sergej Magnitskij dog i rysk häkte 2009. Därefter har hans uppdragsgivare, den brittisk-amerikanske finansmannen Bill Browder, agerat för sanktionslagar mot de som grovt kränker mänskliga rättigheter eller är inbladade i storskalig korruption. Med USA i spetsen har flera länder infört sådana. Och nu följer EU efter.

En anledning till att den europeiska lagen inte bär Magnitskijs namn är att inte alla EU-länder öppet vill utmana Ryssland. En annan anledning är att lagen, liksom den amerikanska, har global räckvidd. Den handlar inte bara om Ryssland.

Mer utförligt om Magnitskijlagar skrev jag i rapporten Fryst läge för ett par år sedan. Då trodde jag att EU skulle vara snabbare och ha en sådan lag klar redan sommaren 2019.

Den lag som nu sent omsider finns på plats verkar vara tillräckligt flexibel för att fungera som ett ganska effektivt verktyg i den europeiska utrikespolitiken. Beslut om vilka personer som ska tas upp på listorna ska fattas av Europeiska rådet, alltså EU:s regering bestående av representanter från våra egna nationella regeringar.

Det betyder att besluten blir politiska.

En idé har annars varit att överlåta uppgiften åt någon expertkommitté som mer ska utgå ifrån strikt objektiva kriterier. Det må låta rättvist och bra men vore nog ohanterligt. Av det överflöd av människorättskränkningar som finns i världen skulle bara ett litet fåtal, sannolikt bara de allra grövsta, kunna resultera i sanktioner.

Nu är det alltså upp till Europeiska rådet att besluta, och det får de göra med hänsyn till människorättskränkningarnas allvarlighet eller omfattning. Även mindre grova men systematiska kränkningar kan alltså resultera i sanktioner, vilket ju är vad som redan sker gentemot Belarus.

De ska dessutom väga in målen i EU-fördragets artikel 21. Dessa säger bland annat att unionen ska verka för demokrati. Det betyder rimligen att man kan tillämpa sanktionerna där man tycker det är meningsfullt utan att vara förpliktigad att göra precis likadant överallt.

Rätt att föreslå namn till sanktionslista har medlemsländerna samt EU:s ”Höge representant” för utrikes- och säkerhetspolitik. Just nu är det Josep Borrell som har den posten. Han har varit ganska aktiv under det pågående belarusiska dramat.

Även om riktade sanktioner – inreseförbud och frysande av eventuella tillgångar – mot individer knappast är ett mirakelmedel för att åstadkomma förändring, förebådar nog beslutet ett mer aktivt demokratifrämjande från EU:s sida. Med valet av Joe Biden till USA:s näste president och med de tongångar som nu hörs från den amerikanska kongressen, kommer insatserna förmodligen att göras tillsammans med USA. De närmsta åren kommer Väst att försöka stå upp för demokratiska värderingar på ett sätt det inte velat eller kunnat göra de senaste åren.