Framåt in i dåtiden med Girkin

Den ökände Igor Girkin eller Igor Strelkov, som han också kallar sig, har på senare tid seglat upp som en udda figur i den ryska offentligheten. Det var ju Girkin som under våren och sommaren ledde separatiststyrkorna i östra Ukraina, troligen på order från Moskva. Han har hemlig militär bakgrund och är också känd för sin hobby att delta i iscensättningar av historiska slag. En blandning av lydigt verktyg och ideellt driven person, verkar det. Krigsäventyret har dock lämnat honom besviken på den ryska ledningen som inte velat ta steget att fullt ut annektera östra Ukraina. Och även om han inte längre visas upp i statskontrollerade massmedier sägs han åtnjuta stor popularitet genom internet och youtube, samt genom sin egen hemsida igorstrelkov.ru. Det har till och med spekulerats om honom som en potentiell utmanare till Putin.

Girkins hemsida ger förstås viss möjlighet att bedöma den potentialen. I går publicerades där en webb-tv-intervju, i vilken Girkin får lägga ut texten om olika saker. Den är ganska intressant att se. Programledare är Vladimir Krutov, tidigare sovjetisk och rysk journalist och politiker, och sedan många år även redaktör för tidskriften Russkij Dom som står rysk-ortodoxa kyrkan nära. Av intervjun framgår att han och Girkin är överens om det mesta.

På Krutovs fråga om vad som nu väntar Ryssland svarar Girkin kärnfullt: ”Krig.”

Kanske inte den hårdaste formen av krig, medger han, men dock ett krig där vapen används – för Väst kommer inte att lämna Ryssland ifred. Ryssland är hatat, menar han, därför är att dess folk har en djupare förståelse för sanna kristna värden och inte finner sig i dagens materialistiska och hedonistiska världsordning. Det är rädslan för ett återfött Ryssland, ett Ryssland som andlig stormakt och alternativ, som driver detta påstådda hat. Girkin avfärdar bilden av Kina som framtidens alternativ till USA och Väst, eftersom det landet liksom Väst präglas av materialism och brist på just andliga värden.

Dessutom vill Väst fortsätta att plundra Ryssland på dess resurser, menar han.

Girkin är välformulerad och överraskar ibland med en vidsynthet som skär sig mot hans grundläggande chauvinism. Till exempel när han med programledaren resonerar kring ideologiska klyftor inom det ryska folket och då konstaterar att vissa (oppositionen) demonstrerar på Bolotnajatorget och andra åker som frivilliga till kriget i Ukraina. Även om de förstnämnda enligt Girkin leds av ”falska övertygelser” ser Girkin även deras aktivism som en strävan efter rättvisa, efter ett bättre liv, och uttryck för att samhället trots allt är vid liv. Detta ställer han i kontrast mot slutet av den sovjetiska epoken, då ingen trodde på något. Senare i samtalet återkommer han på sätt och vis till detta, när han – återigen kanske litet överraskande – menar att dagens ryska mediepropaganda syftar till att människor ska leva utan att tänka och utan att minnas. Den består av skämt som inte räcker längre än en vecka, säger han, och förutom skämten finns ingenting.

Detta är förstås en känga åt det slags virtuella politik som kommit att symboliseras av Kremls diaboliske spinndoktor Vladislav Surkov. Alltså den ytliga pluralism där tillsynes olikartade politiska partier spelar upp en roll, men håller sig till det manus som dikteras av Surkov och Kreml. Först kallades det ”kontrollerad demokrati”, senare ”suverän demokrati”. På sistone, med just krigspropagandan mot Ukraina, tycks ju allt fler bedömare dra slutsatsen att låtsasspelet inte längre handlar om att övertyga någon om något utan snarare om att etablera ett klimat där ingen längre tror att det verkligen finns en sanning. Allt blir en charad, eller, som Girkin uttrycker det, en serie skämt.

Det är en alltså kritik som Girkin delar med mer demokratiskt sinnade dissidenter.

Men det är också tydligt att Girkin inte nöjer sig med det slags patriotism som omfattas av dagens regim. Till att börja med vill han att Ukraina och Belarus återförenas med Ryssland. Vad han ser framför sig är ett ”stort Ryssland” som ”återtar sin traditionella roll”. Med tanke på att det är tsartiden Girkin blickar tillbaka mot (han är mycket negativt inställd till sovjetkommunismen), och med tanke på den allians mellan Kreml och Europas högerextrema partier som blivit tydlig på sista tiden – inte minst genom finansieringen av franska Front National – får man förmoda att det återigen är rollen som Europas gendarm som hägrar. Alltså det bålverk mot allehanda frihetssträvanden som Ryssland utgjorde under 1800-talet. Kanske inte ett totalitärt samhälle, men väl så auktoritärt, och knappast förenligt med idéer om demokrati och mänskliga rättigheter.