Golunov huvudvärk för Kreml

Putin lät sig i går informeras av sin officiella människorättsombudsman, Tatiana Moskalkova, om gripande av journalisten Ivan Golunov. Som rapporterades här i går greps han i förra veckan och anklagas för narkotikahandel. På sig ska han ha haft 3,65 gram N-metylefedrin och i bostaden 5,42 gram kokain, möjligen utspätt.

Golunov hävdar att polisen själva planterade narkotikan och att deras motivet är hans grävande i begravningsbranschen. Bland de som skulle pekas ut som korrupta i ett kommande reportage finns enligt uppgift chefen för FSB i Moska, general Aleksej Dorofejev, och dennes medhjälpare Marat Medojev.

Eftersom i stort sett alla tror på Golunov, och solidaritetsyttringarna med honom varit större än någon kunnat vänta sig, så har fallet blivit en het potatis för Kreml. Något starkt intresse av att backa upp anklagelsen har det knappast, även om en general på Dorofejevs nivå inte är vem som helst.

Exakt vad som avhandlades i mötet mellan Putin och Moskalkova är inte offentligt, men att döma av vad hon själv berättar tycks hon ha fokuserat på att Golunov till råga på allt blev misshandlad i samband med gripandet. Hon har också lovat att tillsammans med Golunovs försvarsadvokat noga gå igenom all dokumentation i fallet.

Golunovs arbetsgivare, den i Lettland baserade ryska nyhetssajten Meduza, publicerade i går en berättelse om en annan journalist som för sex år sedan råkade ut för ungefär samma sak som Golunov. Det var Nikolaj Jarst som då, 2013, arbetade för en nystartad statlig tv-kanal och grävde i skumrask i Krasnodarterritoriet i södra Ryssland.

Han höll på att nysta i en historia med kopplingar till Sotjis borgmästare och var på väg för att intervjua polisen då de plötsligt stoppade bilen med honom och hans kameraman och låtsades hittat en påse med spice i den. Liksom Golunov slapp Jarst häkte men fick i stället uthärda tio månaders husarrest, vilket enligt honom var nog så tungt.

Inför Sotji-OS hävdes husarresten – man ville inte ha internationell publicitet kring fallet – och litet senare lades utredningen ned. Poliserna som hade fabricerat bevisen mot honom kom undan, även om en av dem senare dömdes för att ha tagit mutor i ett annat sammanhang.

Det troliga är väl att fallet Golunov utveckas på samma sätt. Att han får uthärda en tids ovisshet och husarrest, och sedan släpps, medan de ansvariga i huvudsak kommer undan. Men en sådan relativt lyckosam utgång förutsätter just det slags massiva solidaritetsyttringar vi just nu ser prov på.

Många andra oskyldigt anklagade får aldrig det stödet. Och har polisen väl beslutat sig för att sätta dit dem är deras chanser att komma undan mikroskopiska.

Epilogen till fallet Jarst är också instruktiv.

Så fort utredningen lagts ned reste han och kameramannen till Moskva för att rådgöra med människorättsförsvarare om hur man kunde gå vidare. Då ringde en av hans advokater från Sotji och sa att utredningen hade återupptagits, och att de absolut inte kunde komma tillbaka hem. Det slutade med att de flög till USA där Jarst fick asyl och numera arbetar som faktagranskare på Voice of America.