Högt spel i Belarus bakom förgiftning?

Giftattentatet mot Aleksej Navalnyj väcker skarpare reaktioner än dödsskjutningen av Boris Nemtsov för fem år sedan. Dåden är ju annars jämförbara – båda måste betraktas som centrala ledare i den ryska oppositionen. Som väl är har Navalnyj överlevt, men det är oklart om han kommer att bli så återställd att han kan fortsätta som förut.

Den gången kom Angela Merkel och Barack Obama med urvattnade maningar till en transparent brottsutredning – som om den ryska regimen inte själv vore huvudmisstänkt. ”Utgå från att Kreml är skyldigt”, skrev jag då.

Den här gången är detta just vad Merkel gör.

Hon säger att attentatet väcker ”mycket allvarliga frågor som bara Ryssland kan och måste besvara”. USA lovar också åtgärder mot de ansvariga, ”vart bevisen än leder”, och Storbritannien säger att Ryssland ”måste berätta sanningen” om vad som hänt, medan Frankrikes utrikesminister formulerade sig likadant som Merkel. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen fördömer dådet och kräver att de ansvariga ställs till svars, vilket förvisso låter mer som förut.

En avgörande skillnad mellan de två dåden är att giftet novitjok knappast kan ha använts av någon annan än den ryska staten. Nemtsovmordet visade sig snart ha begåtts av den tjetjenske ledaren Ramzan Kadyrovs hejdukar. Och huruvida Kreml hade bett honom om det eller inte är svårt att veta.

Spekulationerna om varför Navalnyj förgiftades kretsar naturligt nog kring hans mångåriga verksamhet som oppositionell och avslöjare av korruption. Min egen känsla vid nyheten om dådet var att det snarare kunde ha att göra med den politiska krisen i Belarus. Och gårdagens besked om att det var novitjok som användes talar i den riktningen, tycker jag.

Novitjok är ett militärt kemvapen som tidigare har använts av GRU, en organisation som normalt ägnar sig åt utländska äventyr och inte åt inhemska politiska mord. Historien med de ryska legosoldaterna utanför Minsk inför valet tyder på att GRU är inblandat även där. Och då pekade Lukasjenka ut den tidigare ambassadören Michail Babij som drivande i rysk subversion. Som av en händelse var Babitj tidigare ordförande i en statlig kommission som skulle förstöra de sista sovjetiska kemvapnen, där ju novitjok ingår.

På sistone har jag också fått ett allt starkare intryck av att Ryssland fortsätter att underblåsa den belarusiska krisen, snarare än tvärtom. Konstiga utspel från Lukasjenkaregimen, som nu tycks vara beroende av ryska rådgivare och journalister, talar för detta. Och med Gazprombankdirektören Viktar Babarykas nya oppositionsparti tycks man eftersträva ett slags kontrollerat kaos.

Det är i så fall ett högt spel man bedriver. Den allvarligaste risken man löper är att revolutionens vindar sprider sig till Ryssland självt. Men med Navalnyj ur vägen minskar den risken. Han var den ende i Ryssland som kan organisera demonstrationer i stor skala.

Protesterna i Belarus signalerar kanske slutet för Lukasjenkas diktatur. Vad som händer sedan är oklart. Personligen är jag bekymrad över den undanskymda roll landets traditionella opposition intagit. Den bästa vägen framåt tror jag vore en ordnad övergång i samverkan mellan denna och Lukasjenkas stödrörelse Belaja Rus – som i dag dominerar parlamentet.

En evolutionär inhemsk utveckling, alltså, hellre än en revolutionär sådan – där ryska intressen riskerar att fylla det vakuum som uppstår efter Lukasjenka. Just detta är vad som borde ha skett under de senaste fem årens simulerade dialog, påhejad av EU. Lukasjenka lät det inte ske och EU menade aldrig allvar med sina krav på demokrati. Men kanske är det ännu inte för sent.