I väntan på mötesfrihet

Ibland händer det att även obekväma manifestationer ges tillstånd i Belarus, exempelvis de årliga minnesmarscherna till Kurapatyskogen. Det mest slående exemplet på senare tid är nog årets manifestation på Frihetsdagen 25 mars, oppositionens inofficiella nationaldag.

Men ännu vanligare är att tillstånd nekas och att arrangörer och deltagare döms till böter eller arrest. Avslagen på ansökningarna om demonstrationstillstånd har ofta krystade motiveringar. Nyhetssajten tut.by har nu samlat ihop några exempel från senare år:

1. En aktivist i Minsk ville ordna ett protestmöte mot att man skulle riva en gammal skolbyggnad, och i stället bygga nytt åt åklagare och trafikpolis. Flera gånger hävdade stadsförvaltningen att platsen var upptagen av ”ett annat evenemang”. När aktivisten vid ett tillfälle kontrollerade detta syntes inget evenemang till. När han sedan bad om tillåtelse för en enmansdemonstration nekades även detta med hänvisning till att den kunde distrahera bilförarare.

2. Juryj Hubarevitj som leder rörelsen ”För frihet” engagerade sig tillsammans med boende mot förtätningen av ett kvarter i Minsk. En ansökan om att samla en manifestation med mindre en trettio deltagare avslogs. Dels för att man inte angivit platsen i ansökan, fast man hade märkt ut den på en karta. Och dels för att en demonstration på just denna – enligt myndigheterna icke angivna – plats skulle störa trafiken.

3. I Vitsebsk nekades aktivister länge demonstrationstillstånd med hänvisning till att man saknade avtal med polisen om bevakning av demonstrationerna. Polisen nekade å sin sida att teckna sådana avtal så länge de inte hade något demonstrationstillstånd.

4. Projektet ”Staden åt stadsbornas” ansökan om tillstånd att manifestera på samma plats varje dag under en hel vecka avslogs. Detta med hänvisning till att platsen var förbokad för firande av ospecificerade helgdagar.

5. I Stoubtsy sju mil utanför Minsk ville man demonstrera mot planerna på att förstöra en stenlagd väg, men fick avslag för att det enligt myndigheterna inte fanns något att protestera emot.

6. Människor som hade köpt lägenheter i ett hus innan det blivit byggt, och vars byggnation drog ut på tiden, bad upprepade gånger om tillstånd att demonstrera och nekades varje gång. En gång med hänvisning till att ungdomar skulle genomföra en städdag i parken där man ville hålla till. Några städande ungdomar syntes aldrig till.

Ja, listan är knappast uttömmande men belysande.

Att hänvisa till andra evenemang som sedan aldrig äger rum tycks dock bli mer sällsynt. Det visar exempelvis helgens familjefest och miljöprotest i Svetlahorsk. Sannolikt har belarusiska aktivister lyckats väcka tillräckligt mycket uppmärksamhet kring sådana episoder, så att myndigheterna nu ser sig tvungna att iscensätta verkliga konkurrerande evenemang.

På något vis är väl detta en framgång. Men samtidigt visar det hur viktigt det är för makthavarna att hålla oönskade manifestationer till ett minimum. Och hur kringskuren mötesfriheten i Belarus alltjämt är.