Ingen gillar velande eurokrater

I veckan vederfors belarusiska människorättsförsvarare äran att få träffa EU:s kommissarie för utdvidgningsfrågor, Johannes Hahn, som var på besök i Minsk. Att döma av ett refererat från mötet på Vjasnas hemsida var herr Hahn dock tyvärr inte särskilt intresserad av mänskliga rättigheter.

Anledningen till hans Minskbesök var också en annan, nämligen att bevista en säkerhetspolitisk konferens. Det var den stora säkerhetspolitiska Münchenkonferensen som avhöll ett mindre evenemang, kallat kärngruppsmöte, i den belarusiska huvudstaden. Även OSSE:s generalsekreterare var där och gav i belarusisk tv en pliktskyldig komplimang till värdarna.

På komplimanghumör var dock inte president Lukasjenka, som i sitt invigningstal kritiserade både EU och USA.

”Donald”, som han kallade USA:s president, var enlig Lukasjenka för ”ung som politiker” för att förstå vissa saker. Det handlade om den polska idén att upprätta en amerikansk militärbas i landet, kallad Fort Trump. Förslaget föranledde nyligen en rysk markering om att Belarus minsann ingår i den ryska försvarszonen. För Lukasjenka blir det nu svårare att stå emot uppförandet av en ny rysk militärbas där, ett projekt han lyckats förhala i några år.

Europa fick å sin sida skäll för både det ena och det andra, alltifrån att Merkel drar sig tillbaka till att Ander Behring Breivik har det för bra i norskt fängelse – bättre än en del belarusier som lever i frihet, menade Lukasjenka – och att europeerna trots sin alarmerande samhällsutveckling ”fortsätter att tjata om något slags demokrati”. Snart skulle de  i stället komma och studera belarusisk demokrati, förutspådde Lukasjenka sturskt.

Anledningen till att konferensen ägde rum i Minsk är förstås Lukasjenkas medlingsförsök i den rysk-ukrainska konflikten, som producerat ett avtal som inte följs. Hela närmandet mellan Minsk och EU på senare år bygger ju också på europeiska förhoppningar om en Lukasjenkaregim som står utanför den ryska inflytandesfären, hur verklighetsfrämmande detta än kan te sig.

Demokratisering sägs visserligen vara avgörande för fördjupat samarbete, och frigivandet av de dåvarande politiska fångarna 2015 tjänade som startskott för tövädret, men i praktiken är det säkerhetspolitik och ekonomiska reformer som intresserar EU. Människorättsfrågorna lever dock var i tillräckligt hög grad för att bromsa närmandet, och reta upp Lukasjenka.

”En del av våra västliga partners är överförtjusta över Minsks position kring Abchasien och Sydossetien, Krim och Donbass”, sa han i sitt inledningsanförande. ”Men så fort det blir tal om konkreta samarbetsfrågor så visar det sig att vi har problem med mänskliga rättigheter”, klagade Lukasjenka vidare.

Vad sades då vid mötet mellan Johannes Hahn och människorättsförsvararna?

Jo, de senare påminde om att i stort sett ingenting händer på de flesta områden av betydelse: först och främst det missbrukade och manipulerade valsystemet, men även förföljelsen av oberoende medier och journalister, den kringskurna förenings- och mötesfriheten, och för den delen dödsstraffets avskaffande.

Hahn sa, och i Vjasnas referat tycks detta vara det enda han sagt under mötet, att Centrala valkommissionen och dess evighetsordförande Lidzija Jarmosjyna sagt till honom att valsystemet inte kunde ändras innan konstitutionen hade ändrats. Människorättsförsvararna invände att varken deras egna krav eller OSSE:s rekommendationer krävde någon ändring av valsystemet, bara valprocedurerna, och att det räckte gott med vanliga lagändringar.

Med risk för att bli spekulativ kan man undra om inte en del av Lukasjenkas irritation bottnar i just den här veligheten hos Hahn och hans kollegor. Om EU återfann självförtroende nog att stå för sina egna värderingar, skulle de kanske göra större intryck även på den belaruske diktatorn.