Inte så roligt när Stalin dog

The Death of Stalin, som förbjöds att visas på ryska biografer, går fortfarande i Stockholm. I samband med premiären för ett par månader sedan berömdes den av kritiker. På den internationella filmdatabasen har närmare trettiotusen tittare gett den ett snittbetyg på 7,2 av 10, vilket är ganska bra.

I går gick jag och såg den, med stora förväntningar, och blev besviken. Att se historiska figurer som Berija, Molotov, Chrusjtjov, Malenkov, och förstås Stalin själv, porträtteras som karikatyrer av feghet, nedrighet och bufflighet är inte så roligt att det kan bära en hel film. Inte ens när det görs av kända skådespelare som Steve Buscemi och Monty Python-gängets Michael Palin.

Utan komik återstår det historiska dramat, och handlingen sägs ligga mycket nära verkligheten, men dramaturgin dränks tyvärr i den misslyckade parodin.

Nyligen läste jag en bok som anknyter till händelserna i filmen, nämligen Pavel Sudoplatovs självbiografi, Direktoratet – Stalins spionchef berättar. Sudoplatov gick med i Tjekan som KGB från början kallades 1921, vid bara fjorton års ålder. Han kom så småningom att bli chef för olika mer eller mindre viktiga avdelningar. På 30-talet infiltrerade han den exilukrainska rörelsen i Västeuropa och överlämnade egenhändigt den bomb, gömd i en chokladask, som tog livet av rörelsens ledare Jevhen Konovalets. Han organiserade mordet på Trotskij och atomspionaget mot USA.

De personer som figurerar i The Death of Stalin finns med även i Sudoplatovs berättelse, deras nedrighet lyser igenom men är i jämförelse nedtonad. Sudoplatov själv är övertygad kommunist och låter inte antipatierna gå ut över troheten mot partiet.

Oturligt nog kommer han efter Berijas misslyckade försök att ta makten att stämplas som en av dennes män. Sudoplatov tillbringar femton år i fängelse, varav de första fem förflyter i ett mer eller mindre katatoniskt tillstånd han avsiktligen hungerstrejkat sig till. Detta i syfte att rädda sig själv och sin familj från hårdhänta förhör som kan bli slutet för dem.

Kanske är vissa historiska sammanhang helt enkelt svåra att göra bra komedi av.