Javlinskij ser Navalnyjs begränsning

Giftmordsförsöket på och fängslandet av Aleksej Navalnyj, i kombination med hans avslöjande film om Putins palats vid Svarta havet, har inneburit ett genombrott för den ryske oppositionsledaren. Om detta tycks alla bedömare vara överens i Ryssland.

Alla ryssar vet nu vem Navalnyj är och många imponeras av hans mod. Samtidigt är förtroendet för Putin strax under trettio procent – en relativ bottennivå. Kreml har därför tvingats ändra sin tidigare taktik att ignorera Navalnyj till att aktivt bemöta honom. Hittills med begränsade PR-framgångar.

Samtidigt ska man inte överdriva Navalnyjs framgång. De utbredda protesterna 23 januari samlade i bästa fall trehundratatusen runtom i hela landet – med en befolkning på 144 miljoner. Deltagarantalet är jämförbart med höstens toppnoteringar i Minsk som bara har två miljoner invånare. Och i Moskva med en befolkning större än hela Belarus talar vi om några tiotusentals protestdeltagare.

De mångdubbelt större (relativt sett) protesterna i Belarus har inte heller rubbat regimen där. Två strejkförsök har runnit ut i sanden. Liksom för Navalnyj har den belarusiska proteströrelsens största framgångar hittills rönts på det internationella planet, inte på hemmaplan.

Ändå ser den ryska proteströrelsens utsikter något ljusare ut än den belarusiska motsvarighetens. Om ett halvår är det nämligen parlamentsval i Ryssland. Och det blir ett sårbart ögonblick för Putins regim. Till skillnad från i Belarus brukar Ryssland nämligen räkna rösterna i val någorlunda hederligt.

Navalnyj saknar själv tillträde till den officiella politiken men det finns godkända partier som utgör – eller som skulle kunna utgöra – ett alternativ till maktpartiet Enade Ryssland. I första hand är det Jabloko som kallar sig liberalt men nog snarare är socialdemokratiskt. I andra hand är det kommunistpartiet. Det senare är dock inte demokratiskt utan vill återinföra den sovjetiska samhällsmodellen.

Dessa två partier är vad ryssar har att rösta på om de vill se förändring. Jabloko om de upplever bristen på frihet som det största problemet. Kommunistpartiet om bristen på jämlikhet känns viktigast och de inte bryr sig så mycket om det där med frihet.

Navalnyj uppmanade dock i de senaste valen sina anhängare att rösta på den starkaste kandidaten utanför Enade Ryssland, oavsett vem denne må vara. I praktiken innebär det ofta en röst på något av de andra mer Kremllojala partierna, som Zjirinovskijs LDPR eller Rättvisa Ryssland. Inför det kommande valet har Kreml dessutom låtit bilda ytterligare ett par sådana låtsaspartier.

Inget tyder heller på att Navalnyj denna gång kommer att ställa sig bakom något av de verkliga oppositionspartierna. Hans popularitet beror tvärtom på ett i grunden okontroversiellt budskap – att han är emot korruption.

Att han i praktiken stödjer låtsaspartier motiverar han med att de, med litet mer vind i seglen och råg i ryggen, kanske kan utvecklas till riktiga oppositionspartier. ”Smart röstning” kallar han det, umnoje golosovanije på ryska.

En som inte köper det resonemanget är Jablokos långvarige ledare Grigorij Javlinskij (formellt har han lämnat över stafettpinnen men han ställde ändå upp i det senaste presidentvalet). I helgen gick Javlinskij hårt åt Navalnyj i en artikel, där han förutspådde att missnöjda väljares röster kommer att slösas bort även i detta parlamentsval.

Javlinskij ger inte mycket för det slags återkommande indignation – denna gång över behandlingen av Navalnyj – som aldrig tycks få utlopp i något konstruktivt. Det vill säga fler medlemmar och röster för hans eget parti. Och därmed större möjlighet att verka för förändring inom systemet. I stället begränsar människor sitt engagemng till att delta i ett par demonstrationer, och kastar sedan bort sin röst på något av låtsasparterna eller på psedopolitiker, som Ksenija Sobtjak i det senaste presidentvalet och miljardären Prochorov i det föregående. Ja, ni hör, Javlinskij är ingen muntergök.

Det har han aldrig varit.

Många av hans åsiktsfränder betraktar dessutom hans inspel som både inopportunt och omoraliskt.

I sociala medier kokar det nu av ilska över Javlinskijs tilltag och Jabloko förutspås en snar död. I huvudsak tror jag dock att han har rätt. Missnöjet med Putin och stödet för Navalnyj kan inte, så länge denne befinner sig utanför systemet, påverka detsamma. Bara tvinga det att sluta sig än hårdare – tills det eventuellt spricker. Men det tror jag inte att det gör. Och vad som händer om det väl gör det vet ingen. Javlinskij tror exempelvis att allt i så fall blir än värre.