Kreml skräms mer än förut

Putin har aldrig varit någon demokrat, men sedan 2012 anses hans regim ha varit mer repressiv än tidigare. Då hade Medvedev vikarierat på presidentposten i fyra år och Putins återkomst kantades av stora protester, fängslandet av Bolotnajademonstranterna, och införandet av lagstiftningen om utländska agenter. Två år senare kom annekteringen av Krim och spädde ytterligare på den repressiva atmosfären.

Något som, vid sidan av repressionen mot regimkritiker, kanske inte alltid ges erforderlig uppmärksamhet är den repression som riktas mot medlemmar av den Putintrogna eliten. Titt som tätt rapporteras någon hög tjänsteman, politiker eller affärsman ha gripits eller åtminstone vara under utredning, och ibland döms de till kännbara fängelsestraff. Oftast är de nog skyldiga. Men även om de enskilda fallen kanske inte är så behjärtansvärda så framträder den samlade bilden som uppseendeväckande.

I gårdagens Novaja Gazeta återges nämligen statistik framtagen av institutet Petersburgs politik. Där har man antalet räknat brottsutredningar mot höga tjänstemän från 1992 till 2018. Resultatet är som sagt slående. Jag tar mig friheten att här låna tidningens grafik.

Det är just från 2012 och framåt som staplarna skjuter i höjden. De ljusblå delarna är ledare för stora kommuner, de litet mörkare regionala topptjänstemän, och de allra mörkaste federala tjänstemän och parlamentsledamöter.

Siffrorna är i sig inte särskilt höga. De senaste åren har de legat mellan trettio och fyrtio fall om året. Men som jag tolkar statsvetaren Nikolaj Petrovs kommentarer i artikeln rör det sig om toppen på ett isberg, på så vis att tillslagen mot höga tjänstemän också drabbar deras protegéer på lägre nivå. Inte alla ställs inför brottsanklagelser förstås, somliga får sparken eller lyckas navigera vidare på maktens ocean.

I de flesta fall är tjänstemännen alltså sannolikt skyldiga, men inte mer än sina genomsnittliga kollegor som samtidigt går fria. Det handlar om en selektiv rättvisa. Dess drivkraft är konkurrens och ambitioner inom maktapparatens olika delar, inte minst de olika polisorganen: polisen, utredningsmyndigheten, åklagarväsendet samt förstås säkerhetstjänsten FSB och även dess individuella avdelningar. Godkännandet av de individuella tillslagen kommer dock uppifrån, på högre nivå sannolikt från presidenten eller åtminstone presidentadministrationen.

Och sett ur deras perspektiv fyller de senaste årens höga staplar en politisk funktion. Delvis handlar det om att söndra och härska, eller åtminstone blir detta en konsekvens. Men framförallt, om jag tolkar Petrov riktigt, går det ut på att skrämmas.