Kritiskt läge för diktaturen

För bara några månader sedan betraktade jag det annalkande belarusiska presidentvalet med något av en gäspning. I minnet hade jag det förra presidentvalet, 2015, samt förra årets parlamentsval och dessutom de senaste lokalvalen, vilka jag ärligt talat inte ens riktigt kommer ihåg när de inträffade. (I februari 2018 var det visst när jag ser efter.)

Inte i något av dessa val släpptes någon endaste oppositionell in någonstans, inte ens på någon ynka lokal fullmäktigeplats, vad jag vet. Inte heller protesterades det mot detta i någon nämnvärd omfattning. Efter ett kvartssekel av diktatur har Lukasjenka tyckts sitta säkert i sadeln.

I det förra presidentvalet misslyckades oppositionskandidaterna med att samla ihop de nödvändiga hundratusen stödunderskrifterna. Denna gång rann deras försök till primärval ut i sanden. Det såg också ut att bli ovanligt svårt att nå ut till befolkningen i den rådande pandemisituationen. Allt verkade alltså vara upplagt för en urvattnad repris av alla de senaste riggade valen.

Och när det började rapporteras om andra möjliga utmanare var jag skeptisk, ja, faktiskt inte särskilt intresserad.

Youtubaren Siarhej Tsichanouski framstod som en mycket marginell populist, dessutom med möjliga kopplingar till ryska intressen. Angående den förra bankdirektören Viktar Babaryka – som med sin etablissemangsbakgrund framställdes som en intressant kandidat – så var min första tanke att han kanske hade ombetts kandidera av Lukasjenka, bara för att ge valet litet mer skenbar pluralism. Mitt intresse var så förstrött att jag inte ens noterade att den bank han varit direktör för i tjugo år, Belgazprombank, faktiskt är ett dotterbolag till ryska Gazprom.

Nu sitter både Babaryka och Tsichanouski häktade och utmålas av regimen som bulvaner i ett ryskt försök att undergräva Lukasjenkas maktställning. Vad mig anbelangar kan detta mycket väl vara sant, och det framstår inte heller som uppenbart att de är oskyldiga till de brott de anklagas för.

Icke desto mindre är motståndet mot ännu ett riggat presidentval – som bara kan vinnas av Lukasjenka – nu mer massivt än någon rimligen hade kunnat föreställa sig för bara ett par månader sedan. Och jag kan fortfarande inte riktigt förstå hur detta kommer sig.

Det sägs (bland annat av Babaryka) att Lukasjenkas arroganta inställning till coronapandemin förstörde det stöd han alltjämt hade i befolkningen. Den förklaringen tror jag inte på. Än så länge tycks Belarus nämligen ha kommit lindrigt undan med bara 362 rapporterade dödsfall fram till i dag. Gissningsvis för att man inte hade hunnit få in så mycket smitta innan man vidtog sociala distanseringsåtgärder som är identiska med våra egna.

Det måste finnas andra förklaringar.

Kanske är det helt enkelt så att tidsandan har sprungit ifrån Lukasjenka, att hans militärparader och sovjetnostalgi skär sig alltför mycket mot den omvärld som belarusier nu sedan ganska många år har tillgång till via sina smartphones. Samtidigt som sociala medier och internet inte gått att begränsa som man tidigare har begränsat massmedier.

Detta i kombination med att levnadsstandarden under det sista årtiondet tycks ha stått stilla eller möjligen gått tillbaka något. Det sägs ibland att revolutioner inte utlöses av hårdnande förtryck och elände, utan av förväntningar som inte infrias. Kanske är det något sådant som sker.

Och även om de politiska valen under de senaste fem åren som sagt har gått ganska obemärkt förbi, så har trots allt flera mer specificka och lokala protester ägt rum under samma tid. Jag tänker på torghandlarnas och ”parasiternas” protester mot olika presidentdekret, och på miljöprotesterna mot pappersbruket i Svetlahorsk och batterifabriken i Brest. Under de föregående fem åren – efter det ovanligt repressiva presidentvalet 2010 – hände vad jag vet inget liknande. Regimen har varit jämförelsevis undfallen mot de här protesterna, förmodligen för att inte stöta sig med EU. Så kanske är det som nu sker i någon mån den europeiska dialogpolitikens förtjänst.

Vart det ska leda är dock oklart. Kanske lyckas belarusierna snart sätta punkt för decennier av postsovjetisk diktatur, och kanske kan de sedan – oberoende av enskilda politikers vandel och agenda – anträda vägen mot ett friare samhälle. Eller så leder den rekordstora protestviljan till lika rekordstor repression och Lukasjenka tvingar sig kvar vid makten, i ett Belarus som är mer isolerat och förtryckande än tidigare.

Eller något däremellan. Inte vet jag.

Tyvärr infaller tiden fram till valet huvudsakligen under semesterperioden, varför den här nyhetssidan inte kommer att kunna följa vad som händer särskilt väl. Men med tanke på hur det ser ut just nu lär händelseutvecklingen ge återklang även i vanliga större massmedier.