Liberalare möteslag i Belarus?

I dagarna trädde ändringar av Belarus demonstrationslag – alltså lagen om ”massammankomster” – i kraft. I första hand syftar de nog till att knipa liberaliseringspoäng i Bryssels ögon. Men innebär de kanske också någon verklig förbättring av landets kringskurna mötesfrihet?

Svaret blir nog nej.

På vissa särskilt bestämda platser ska man nu få hålla appellmöten utan att, formellt sett, behöva ansöka om tillstånd för det hos lokala myndigheter. (En liknande ordning finns i Ryssland.) Man måste dock anmäla mötet tio dagar i förväg och om myndigheterna tycker sig se något hinder – exempelvis att någon annan redan bokat platsen vid den tiden – kan de förstås ändå förbjuda sammankomsten.

Med tanke på att helt påhittade konkurrerande bokningar (eller hastigt påkomna verkliga sådana) tidigare har använts som avslagsgrund, så får man förutsätta att det kan bli så även i framtiden. De särskilda platserna, som förstås bestäms av lokala myndigheter, är dessutom få och i regel placerade på harmlösa ställen där demonstranterna inte märks. Sportarenor är kanske det tydligaste exemplet på detta.

Det är ju inte så meningsfullt att demonstrera om nästan ingen får se det.

Vill man demonstrera någon annanstans får man liksom tidigare ansöka om tillstånd.

En sätt som sporadiskt har använts, på vissa håll, för att omöjliggöra demonstrationer är att avkräva arrangörerna avtal med relevanta myndigheter om polisbevakning, ambulansnärvaro och gatustädning innan tillstånd kan ges – samtidigt som dessa myndigheter vägrar ingå sådana avtal. Ett slags Moment 22, alltså. Detta blir nog omöjligt nu, för den nya lagen säger att avtalen ska ingås först efter att man fått tillstånd, senast två dagar innan själva sammankomsten.

Mer intressant är dock att lagen nu även stipulerar vilken avgift som ska betalas till myndigheterna för deras service. Och problemet är att det blir ganska dyrt. Ju fler förväntade deltagare, desto mer kostar det. Väntar man sig ett någorlunda ordenligt appellmöte med över tusen deltagare får man punga ut med omkring tjugosjutusen kronor. Hur löser man det? Ska man begära deltagaravgift från de som vill demonstrera?

Kanske blir det mer praktiskt att strunta i att ansöka om tillstånd och i stället låta arrangörerna betala sina böter eller sitta av sin arreststraff efteråt. (Så länge polisen avhåller sig från att använda batongerna, förstås.)

Någon uppenbar förbättring för mötesfriheten innebär alltså inte lagändringarna, kanske snarare tvärtom. Och liksom tidigare lär demonstranter vara fortsatt beroende av myndigheternas godtycklighet.