Varför valde Lukasjenka bort Bryssel?

Häromdagen blev det känt att den belarusiske presidenten Aljaksandr Lukasjenka inte deltar i fredagens EU-toppmöte med de östliga partnerskapsländerna, trots att man denna gång hade bjudit in honom personligen till Bryssel. I stället skickar han utrikesminister Uladzimir Makej.

Lukasjenka har inte varit i Bryssel sedan 1995. Under många år var han portad från att besöka EU-länderna, och att nu äntligen ha fått visa upp sig i Bryssel hade varit en solklar PR-vinst för honom. För alla torde vara medvetna om att det inte är han som ändrat sig, och blivit mer demokratisk, utan EU som i skuggan av Ukrainakonflikten mjuknat i sin inställning till Minsk.

In i det längsta höll han också öppet för att åka. Varför valde han till sist att inte göra det?

I huvudsak förs två förklaringar fram av olika analytiker. Den ena går ut på att han inte hade tillräckligt att tjäna på att delta i det östliga partnerskapsmötet. Inga substantiella frågor (åtminstone för Belarus del) står på dagordningen, medan Minsks förhoppningar om ett samarbetsavtal och visumlättnader ännu inte infriats. Inte ens PR-mässigt hade vinsten varit särskilt stor, resonerar analytikerna, eftersom Angela Merkel också ser ut att utebli och det inte ställdes några andra viktiga bilaterala möten i utsikt för Lukasjenka om han hade åkt.

Ett gruppfoto med Stefan Löfven och andra mellanviktare är kanske inte så mycket värt.

Den andra förklaringen pekar på Ryssland. Utrikesminister Makej besökte Moskva i början av förra veckan och fick, spekuleras det, en tillsägelse om att Belarus inte borde närma sig EU alltför mycket. Den ryska skuggan antas också vila över en spionskandal som nyligen brutit ut mellan Belarus och Ukraina, där en ukrainsk radiokorrespondent nu sitter häktad och en diplomat vid Ukrainas ambassad förklarats persona non grata.

Med den rysk-belarusiska militära storövningen Zapad-2017 i färskt minne torde få kunna bortse från den ryska faktorns betydelse. Båda förklaringarna äger alltså sin rimlighet.

Men viktigare än Lukasjenkas bevekelsegrunder är hur EU nu ska ställa sig till fortsatt dialog med honom. Tycker man att det är värt att fortsätta locka och pocka, i ett geopolitiskt spel utan framgångsutsikter, eller är man beredd att återgå till en mer principiell linje med fokus på demokrati och mänskliga rättigheter?