Makaber årsdag

16 september är ett historiskt datum för både Belarus och Ukraina. För tjugo år sedan i Kiev försvann journalisten Georgij Gongadze. Ett år tidigare i Minsk försvann oppositionsledaren Viktar Hantjar, tillsammans med sin vän affärsmannen Anatol Krasouski. Den senare händelsen hade redan på våren föregåtts av en annan ledande oppositionspolitikers – förre inrikesministern Jury Zacharenkas – försvinnande. Ett år senare skulle också, mer svårbegripligt varför, tv-fotografen Zmitser Zavadski falla offer för Lukasjenkas dödspatrull.

Reda hösten 1996 hade Lukasjenka lagt grunden för sin diktatur med en folkomröstning som lät honom skriva om konstitutionen. Kanske man man säga att morden befäste diktaturen. Och kanske håller dess tid nu, långt senare, på att rinna ut.

I Ukraina hade Lukasjenkas kollega, Leonid Kutjma, försökt sig på något liknande med en egen folkomröstning våren 2000. Han var inne på sin andra mandatperiod och Gongadze hade varnat för att han höll på att förvandla Ukraina till ett andra Belarus.

Men så blev det inte. Det ukrainska parlamentet ignorerade folkomröstningen som skulle ha stärkt Kutjmas makt. Gongadzes kropp återfanns. Så småningom, efter den Orangea revolutionen, hittades också den tidigare inrikesminister som beordrad mordet med två skotthål i huvudet – huruvida det var mord eller självmord är oklart. Chefen för polisens nationella spaningsavdelning som egenhändigt hade dödat Gongadze dömdes senare till livstids fängelse.

De ukrainska politiska vindarna har sedan Gongadzes död vänt flera gånger och Kutjma har officiellt friats från misstanken om att han legat bakom den. Någon diktator blev han aldrig, till skillnad från Lukasjenka i Belarus och Putin i Ryssland. Men kanske är det ingen slump att Leonid Kutjma är den postsovjetiske ledare som Lukasjenka, på ett personligt plan, tycker sig ha stått allra närmast.