Mer eller mindre parlamentarism?

Ett tecken på demokratisering av den belarusiska diktaturen skulle kunna vara ett mer självständigt parlament. Som bekant lät Lukasjenka för länge sedan, hösten 1996, upplösa parlamentet och ersatte det med ett nytt, handplockat. Därefter har val ägt rum vart fjärde år. Men där har kritiska kandidater med få undandag antingen uteslutits eller fuskats bort. Senaste parlamentsvalet ägde rum förrförra hösten och då ökade den parlamentariska oppositionen från noll till två av hundratio ledamöter.

Hur lovande detta i somligas ögon än kan te sig så har parlamentet, av allt att döma, ännu inte riktigt hittat fram till en ny självständig roll. I en betraktelse på sajten Nasje Mnenie, Vår åsikt, konstaterar den politiske journalisten Pavljuk Bykouski att man snarare rör sig i motsatt riktning.

Ett lagförslag om skatteändringar som hade hunnit bearbetas av parlamentet och var på väg att godkännas av detta, kastades i papperskorgen – efter att Lukasjenko utfärdat ett dekret om företagande där det stod att man ska vara försiktig med skatteändringar. Parlamentetsledamöterna röstade i stället igenom att 2018 får Lukasjenka själv ändra skatterna, utan att be om deras godkännande.

2018 års budget godtogs utan frågor om innehållet, trots att där bland annat fanns en oannonserad nedskärning av parlamentets egna resurser. Och parlamentet beslut även att avstå sin rätt att godkänna lån från internationella organisationer så att presidenten själv ska kunna ta sådana utan diskussion.

Det sistnämnda förslaget presenterades av vice utrikesminister Aleg Krautjenka. För svenskt vidkommande är han känd som tidigare förestesekreterare vid belarusiska ambassaden i Stockholm, och numera en viktig funktionär i dlalogen med EU. Nyligen öppnade han en ny ambassad i Stockholm. I parlamentet stötte Krautjenka dock på visst motstånd: hela nio parlamentsledamöter röstade emot förslaget, vilket enligt Bykouski torde vara rekord.

Om parlamentet mot förmodan skulle hitta på något obekvämt tycks man också helt sonika kunna ignorera detta. I våras, i samband med att lagstiftningen om advokater skulle förnyas, tog ett parlamentsutskott ställning till en lista med förslag från människorättsförsvarare. Roligt nog tog man ställning åtminstone för en mindre del av förslagen, fyra av tjugotvå närmare bestämt. Men när regeringen sedan lade fram sin version av lagen saknades dessa förslag och i en kommentar påstods det att inga ändringsförslag från parlamentsledamöter hade inkommit. Att regimen vill hålla advokater i schack har vi sedan sett under den gångna hösten.

Ja, på det hela taget syns ännu inga spår av parlamentarism eller maktdelning, trots att det nu gått över två år sedan EU hävde sina sanktioner mot den belarusiska regimen.